Jag befinner mig på fel plats just nu.
Jag borde vara lycklig och glad men känner mig väldigt ofta (och väldigt mycket!) nedstämd, arg, ledsen och gråtkontot behöver tömmas åtminstone 2-3 gånger i veckan. Då pratar vi inte en liten skvätt, utan sådan gråt som inte släpper taget, som kommer och går under en hel dag (så att man får huvudvärk, ögonen svider och man känner sig fullständigt urlakad).
Är det sviter av ett tufft år? Graviddepression?
Jag har ingen aning. Men samtidigt som jag känner att jag behöver få ur mig allt, för att sen kunna njuta av att vara med familjen, så har jag så dåligt samvete för all ledsamhet, ilska och bitterhet.
Ibland vill jag bara fly. Ibland vill jag bara sova i tusen år. Ibland är jag som vanligt. Ibland arg på allt och alla.
Jag trivs inte i mig själv. Jag trivs inte i den gravida kroppen. Jag trivs inte med de domnade fingrarna i högerhanden och jag trivs framförallt inte med mitt lynniga sinne.
Men så fort jag går och lägger mig, och lillasyster påminner mig om sin närvaro därinne, så blir andningen lugnare. Gråten avstannar för att sedan upphöra.
Jag är så trött… Och jag saknar min bästa vän..
