Camp Cajsa

Ett annan slags dagsverke

I dag har vi slitit. Jo faktiskt. Även i paradiset knakar det i fogarna. Det är som om blåsten, den eviga blåsten, till slut gjort alla på vansinnigt dåligt humör.

I går gick vi varandra på nerverna hela dagen. Och idag var inte bättre. Vi försökte oss på en utflykt för att skingra molnen. Vi åkte en bra bit bort, till en nyöppnad restaurang, Restaurant @Sea som den så fyndigt heter, som var fin och lite svenskanpassad (vita utemöbler i trä på en välansad gräsmatta och en barnstol från ikea, kan det bli svenskare?). Men den låg också vid havet, och vinden var nästan lika obönhörlig där. Dessutom upplevde vi för första gången trängsel sedan vi kom hit, något vi plötsligt hade svårt att hantera, ovana som vi var. Alla bord var upptagna, det löste sig, men sedan fick vi vänta på maten. Och ni som känner våra barn vet hur bra det brukar sluta.

Det var inte en utflykt i harmoni, om man säger så. Inga sammanbrott, men ett evigt slit.

Jag kommer på mig själv med att snegla på grannfamiljen som har en tvååring och en fyraåring. Föräldrarna ligger på varsin solstol mest hela dagarna och barnen leker i sanden och i strandbrynet. Själv har jag ännu inte satt ner min rumpa på en solstol, kan jag avslöja. För våra barn är inte sådana som leker för sig själva i sanden, om man säger så. Det är ju nu inget nytt faktum. Man kan undra varför jag är förvånad. Det är jag inte heller. Inte förvånad. Men lite trött. Och sen skäms jag lite, för att jag önskat att mina barn var som grannarnas. Ska man inte älska sina barn precis som de är?

Nu sover de små ligisterna och vi tänker äta tröstpizza och fundera på hur vi ska ta oss an morgondagen. För såhär kan vi inte ha det. Basta.

IMG_6059

 

IMG_6041

IMG_6065

 

IMG_6070

 

IMG_6072

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.