Camp Cajsa

Snart mera överklassafari

Såhär skrev jag för snart ett år sedan:

”En februarilördag för snart två år sedan hjälpte jag min mamma att städa ur mormors lägenhet. Mormor själv hade stilla somnat in på själva Luciadagen två månader tidigare och nu var det dags att flytta ur hennes högst övermöblerade lägenhet.

Det var prylar och minnen högt och lågt och vi slet hårt, skrattade och grät hela dagen. På kvällen var vi så utmattade, såväl fysiskt som mentalt, att vi bara kraschade i hennes obekväma bäddsoffa framför den lilla TVn hon hade som enda sällskap de sista åren.

Vi hamnade mitt i upplösningen av en deltävling av melodifestivalen men jag har ingen aning om vem som tävlade eller vem som gick vidare. Däremot minns jag alldeles glasklart det program som kom efter. Det var första avsnittet av Downton Abbey.

Jag hade inte hört talas om serien tidigare och inte planerat att se den, men blev alldeles hopplöst förälskad. Jag vet inte om det var mitt något hudlösa tillstånd eller om den här, numera klassiska BBC-skapelse, faktiskt är så bra, men jag blev alldeles hänförd. Sedan dess har jag sett varenda minut av Downton som sänts, flera avsnitt har jag sett två gånger. Jag kan liksom inte få nog.

Det är något så vansinnigt förtrollande över det där sysslolösa tedrickandet, konverserandet och världsfrånvändheten hela serien utstrålar. Eller så är det kontrasten till tjänstefolkets slit och lojalitet som trollbinder. Såklart är det dessutom välgjort, snyggt filmat, vackra kläder, bra skådespelarinsater och allt det där. Men det är något med engelsk överklass som går utanpå allt annat.

Det här beroendet har gått så långt att jag TV4playat mig till en hel säsong av Upstairs&Downstairs, en annan BBC-produktion om engelskt herrskap och tjänstefolk.

Jag har själv aldrig varit i närheten av vare sig brittisk eller egentligen ens svensk överklass, och jag vill egentligen inte alls sitta hela dagarna i vacker klänning och skriva brev och dricka te. Men ändå.

Jag tror det är enkelheten som lockar mig. Enkelt som i att så många verkar ha en så självklar uppgift i livet (här kan man påpassligt bortse från de som inte riktigt finner sig i sin plats och strävar i motvind för något annat, den sociala rörlighet som jag i verkliga livet tycker är så enormt viktig) och aldrig behöver fundera över vem som ska vabba härnäst, vad som ska ätas till middag eller vems tur det är att plocka ur diskmaskinen. Kanske är det så enkelt som gammal hederlig verklighetsflykt.

Nåja, snart måste vi skiljas åt, jag och mitt kära Downton. Nu visas säsong tre i svensk TV (om någon har kunnat missa det) och det lär inte bli några fler säsonger. Kanske lika bra det. Verklighetsflykt är sällan särskilt produktivt.”

En sådan tur att jag hade fel. Inte länge kvar nu. Start den 2 november.

downtons4a_992
Foto: Svt

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.