Camp Cajsa

Aldrig slalomcirkus

För ett tag sedan skrev jag om att jag aldrig skulle uppmuntra mina barn att börja tävla i slalom, trots att jag verkligen gillar skidåkning och gärna hänger i skidbacken veckor i sträck.
Men det handlar om så mycket tid och så mycket pengar. Och det är jag faktiskt inte redo att satsa på mina barn.

Idag fick jag vatten på min kvarn. I DN. En slalommamma berättar i ”Slalomcirkusens pris” om säsonger som kostar 150 000 kronor, minst 30 semesterdagar och en och annan skilsmässa. Och för hennes egen del ett besök på akuten med hjärtklappning och bröstsmärtor. Orsakad av all stress för att hinna jobba in den lediga tid som krävs för alla läger och resor.

Den alpina skidsporten håller sannerligen på att bli, eller är redan, en sport endast för välbeställda ungdomar med föräldrar som är redo att satsa allt på sina barn. Tidigt. För det räcker ju inte att börja med detta jäktande i tonåren. Vi pratar om åttaåringar.
Kommer vi att få se någon ny Anja Pärson? Som visserligen bodde praktiskt taget i slalombacken men som inte hade resurser till glaciärläger redan i lågstadiet.  Som visserligen haft väldigt engagerade föräldrar, men inte pengar till sju par nya skidor redan till första tävlingssäsongen. Som ändå hade turen att slå igenom tidigt, med allt vad det betyder av ekonomiskt stöd från sponsorer och förbund. Vad händer när man ska finansiera sin egen satsning fem-sex år till? Orkar man då?

Ojämlika idrotter har väl alltid funnits. Och möjligheten att idrotta har verkligen inte funnits för alla. Jag inbillar mig inte att min mormor och morfar, som växte upp med riktigt små resurser (tänk vispgrädde som en söndagslyx, om ens det) ens hade fått prova en idrott som krävde någon som helst kontantinsats, som skidåkning eller golf. Där var det fotboll eller utomhussimning som gällde (för morfar alltså, flickor skulle väl sticka eller nåt, på tal om ojämlikhet). Så länge det inte tog tid från jobbet, som de båda förstås hade redan i 14-årsåldern.

Men ändå. Är det den här utvecklingen vi vill se? Och vem är det som driver den? Är det skidförbundet, som plockar ut talanger till sina program alldeles för tidigt? Är det föräldrarna, som använder ungarna som ett sätt att visa upp sin egen perfektion som slalomförälder (”kolla, såhär mycket är jag redo att satsa!”)? Eller är det ungarna själva, som inte kan få nog av åkningen och vill längre bort och högre upp så fort som möjligt?

Samtidigt sitter jag ju där framför TV:n och tycker att det är hemskt roligt med svenska medaljer i en sport vi inte borde ha en chans i, med tanke på våra låga berg och skakiga tillgång på snö.
Men mina egna barn, nej de kommer aldrig ens att få prova på några käppar. Risken finns ju att det skulle bli fast. Och då sitter man ju där. Med 150 000 minus på kontot, varje säsong, ingen semester över till annat och en hotande skilsmässa på halsen.
Roligare än så kan man ha.

Bara för nöjes skull.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.