Idag så hände det. Ett jättekliv för Ian och vår familj. Det känns som att inget är detsamma! Min lilla pojke är stor nu! Tiden går så fort. För fort ibland känns det som. Det i kombination med att jag slutar amma sakta men säkert gör mig otroligt emotionell. Känslorna svallar och jag kastas mellan att vilja strunta i allt jobb, bara vara hemma och sniffa på min bebis – samtidigt som jag är stolt över honom, och mig att vi klarat av dessa första månader. Att allt har gått bra och känslan av lycka, med en för oss komplett familj.
Sådär, lite svamligt. Ha en underbar söndag älskade ni!
