När man jobbar med sociala medier i ett 360 graders perspektiv som jag gör, så är det lätt att dras med. Jag känner ofta det, att jag blir lite väl peppad och härligt glad, eller att jag vill dit iaf! Jag är en väldigt glad person i grund och botten, jag anser att jag har en relativt (inte helt toppen) balans i livet. Men framförallt har jag en jäkligt bra inställning, nästan alltid. Jag tror på att det blir vad man gör det till. Att inställning är allt, eller rätt nära iaf och att de flesta dagar går att vända och göra toppen.
Ibland flyger det dock inte. Alls. Jag får liksom inte till det, jag kan inte skaka känslan av nedstämdhet och vill mer än allt bara krypa ner i sängen igen, lägga mig i fosterställning och bara gråta. Räddningen i dom lägena är barnen. Utan tvekan. Så fort jag hämtade barnen var det som att allt bara släppte. Jag kramade och pussade dom, sniffade deras hår, pratade om deras dag och kramades lite till.
Med det vill jag egentligen bara säga två saker:
- Livet är inte instagram eller nån blogg. Det är flytande, upp och ner, mycket härligare än alla bilder du kan se i sociala medier och mycket, mycket svartare än någon dikt. Det är väl det som är charmen.
- Man får vara ledsen, man får vara nere, det är okej.
Kram från en som fortfarande är lite låg, men tusen gånger bättre!
Vad fint, och sant, skrivet!