Chocken, sorgen och rädslan. Det som hände igår var mitt livs värsta mardröm. Jag har alltid varit livsrädd för terrorattententat, såklart. För mig var det jobbigt efter Paris, jag åkte inte tunnelbana och ville inte vara i stora folksamlingar.
Sen igår, jag tänkte gå tidigt men blev övertalad att stanna för en öl. Det var ju räddningen, eller det vet jag inte säkert såklart. Men lastbilen körde där jag alltid går, dagarna i ända. Fasiken vilken rädsla, så otroligt nära.
När jag hörde vad som hade hänt så fick jag snabbt koll på min familj, men inte barnen. För dom var i Kronobergsparken, nära Fridhemsplan. Just då kom även besked om skottlossning vid Fridhemsplan. Så läskigt. Sen fick vi dock reda på att allt var okej, och Rasmus kom hem med barnen.
Själv fick jag gå runt halva stan för att komma hem, trots att det var läskigt så var tankarna med de drabbade, ledsen för att vår stad, som så många andra utsätts av terror.
Tankar till alla i Stockholm. Jag, min man och 8 månaders dotter passerade gatan 30 min innan dådet. Vi var på väg till tåget.
Tror att vi var i chock igår. Ena stunden var vi så nära allt detta i Stockholm och senare på kvällen var vi hemma i lgh i en annan stad i Sverige långt ifrån Stockholm. Kändes som man var i ett annat land där allt fortsatt som vanligt, men ändå inte…..
Otroligt hemskt, vilken tur att ni inte var där just då. Tårarna är nära och har spilt över några gånger nu i helgen. En tragedi utan dess like.