Jag funderar ganska mycket just nu och en sak jag kommit fram till är att jag i hela mitt liv tagit hand och brytt mig mer om andra än om mig själv och det har lett till en ganska osund relation till mig själv. Jag har ofta satt mig själv i sista rum och lyssnat, stöttat och glädjts med andra även när jag själv skulle behövt ta plats. Det har gjort att jag inte har så bra självkänsla för om inte ens jag själv kan ge mig själv plats, vem ska då göra det? Nu vill jag dock försöka göra en ordentlig förändrig för jag vill också känna att jag har samma värde som alla andra och faktiskt får ta plats. Men det är svårt! Under så många år har jag nämligen inte tagit den platsen så det är inte bara svårt för mig utan det är säkert även svårt för andra eftersom jag inte gjort det förut. Inte ens när jag varit som mest nere i mitt mörker har jag tagit den plats jag skulle behövt och inte ens när jag varit som allra gladast och behövt människor som glädjts med mig har jag vågat dela med mig. Eller jo, i vissa sammanhang som med min närmaste familj för med dem vågar jag ta lite större plats eftersom att jag vet att de älskar mig villkorslöst. Men knappt med mina närmaste vänner vågar jag det eftersom jag inte vill vara ”besvärlig” plus att den platsen inte riktigt finns där i dag eftersom jag aldrig ”claimat” den. Nu vill jag dock göra en förändring så att jag kan växa, få bättre självkänsla och visa för mig själv att jag får ta plats. För om jag ska säga något bra om mig själv så är det att jag är väldigt omtänksam, snäll och lyhörd när det kommer till andra så varför skulle jag själv inte förtjäna det? Som tur är har jag börjat inse att jag faktiskt gör det så jag går åt rätt håll och nu ska jag försöka hitta en väg som passar mig!Känner någon av er igen er eller har ni kanske någon vän som är som jag?
Riktigt bra skrivet! Jag tror att det är jätte många som har just detta "problemet". Vi måste börja bry oss lika mycket om oss själva som om de i vår omgivning!
Bra! Det är viktigt att kunna på ett ärligt sätt göra upp med sig själv om vem man är och vem man vill vara. Personlig utveckling kan vara tungt i perioder, men väldigt viktigt. Om man lever sitt liv helt i andras skugga, är det ens ett eget liv man lever då? Var beredd på att det säkert finns de som inte uppskattar ditt nya jag, men var inte rädd för att gå vidare i livet och hitta dem som gör det istället. 🙂
Jag tycker att ett problem idag är just det att man ska "ta plats". Hur vore det om människor i allmänhet istället ansträngde sig för att bli bättre på att "ge plats"? Att inte hela tiden höja rösten för att överrösta de andra och anstränga sig för att behålla ordet – utan ge utrymme. Inte vänta på att kompisen ska häva ur sig sin livshistoria utan istället – fråga!
Jag kan säga att jag är mer som dig (om jag förstått dig rätt…). Att jag ofta hamnar i lyssnarposition. Jag föredrar nämligen att berätta om mig själv om den andre frågar/visar intresse. Jag tycker inte om att berätta om mig själv om jag måste tvinga min berättelse på den andra och verkligen kämpa mig in i samtalet. Då får det hellre vara. Och jag ser inte någon anledning till att ändra mig. Tycker istället att andra människor borde bli bättre på att ställa frågor och intressera sig för annat än sig själva.
Om du har många vänner som är dåliga på att lyssna och ställa frågor, så kan det ju vara en idé att på ett lugnt sätt ta upp det med dem.
Härligt inlägg och en mycket viktig insikt.
Tror det du beskriver faktiskt ar valdigt vanligt, och jag tror att en hel del av det grundar sig i "jantelagen" och speciellt nar man vaxer upp som tjej i vart sammhalle. Vi har liksom lart oss att inte ta for mycket plats, att sitta still och lugnt i skolan, lyssna, vara snalla och sota. Jag tycker absolut det ar sunt att lysna mer pa, och vardera sig sjalv mer och det behover inte alls betyda att man ar sjalvisk. Man kan om;jligt tillfredsstalla alla och man far helt engelt valja bort vissa saker man egentligen vill lagga energi pa. Jag har en van som haft valdigt svart att saga nej till folk for hon ville ju garna stalla upp och hjalpa till nar det behovdes. Det gick sa langt att hon utvecklade panikangest och en hog grad av stress, och saker som kunde trigga detta var hennes mobiltelefon tex. Nu tror jag att hon mar mycket battre, men fortfarande har svart att saga nej for att bara vara hemma och ta hand om sig sjalv. Jag tror verkligen att egentid ar behovligt! Det ar helt omojligt att orka med att leva ett helt liv utan att ibland stanna upp och ta det lugnt. Inte konstigt att folk gar in i vaggen liksom… Jag hoppas verkligen du hittar ngt som funkar for dig och att du i framtiden hittar en balans 🙂 Lycka tilL!
Ja de gäller att hitta en bra balans! Man kan inte alltid finnas där för andra men efter att ha läst Eminas kommentar känner jag ändå att jag måste få vara jag. För mig kommer det inte naturligt att prata om mig själv om ingen visar intresse så jag tror man måste mötas på halva vägen. Jag får försöka ta lite mer plats och de som alltid tar plats kanske måste börja ge mer plats. En gyllene mellanväg 🙂
Kram
Åh vad skönt att höra att någon befinner sig/har befunnit sig i exakt samma sits som mig.
Jag har precis blivit/håller på att bli helt frisk från min ätstörning och när jag pratat med psykolog/dietist osv har vi diskuterat mycket kring orsaker och vi har pratat just om det här som du beskriver. Jag har alltid varit den som aldrig velat ta plats och vara "jobbig" = dålig självkänsla, och ätstörningar bottnar ofta i just dålig självkänsla.
Tack för detta fina inlägg kloka du! Kram.
Jag känner verkligen igen mig och så klokt av dig att ta tag i det. Jag tycker att det är så himla svårt att jobba på, glömmer av det hela tiden. Jag vet och förstår att det är en väldigt personlig resa men det vore oerhört intressant att få följa din resa och dina tankar kring hur du jobbar med det. Har full förståelse om det är alltför personligt men det vore fint!
Jag känner verkligen igen mig, jag är lite för duktig på att sätta andra människor före och glömmer bort mig själv liksom.
Känner verkligen igen mig i det där! Är precis likadan, och tycker det är svårt att bryta sig ur den rollen faktiskt!
Känner verkligen igen mig. Det är inte förrän på senare tid jag har vågat ta plats och till exempel dela med mig av goda nyheter. Hoppas att du hittar sätt som funkar för dig, det förtjänar du!
<3
Jag skulle kunna stjäla ditt inlägg rakt av och klistra in det i min egen blogg för exakt sådär känner jag! Bra att du kommit fram till att du förtjänar att ta plats. Jag har precis nått den insikten själv!
<3
Jag känner igen mig. Har varit "där" men som tur är har jag insett att för att kunna glädjas åt andra och hjälpa andra osv, måste jag först och främst se till att jag själv mår bra och är glad!
Ja du har så rätt!
Bra att du kommit fram till att du förtjänar lika mycket rum att vara i som du skänkt åt andra!
För ett tag sedan kom jag själv fram till att jag gärna tar på mig lite för mycket ansvar med att hjälpa andra men jag bryr mig inte alls lika mycket i mina egna problem eller så. Hur omtänksam är man egentligen om man aldrig tar hand om den man själv är?
Bra att du kommit fram till att du förtjänar lika mycket rum att vara i som du skänkt åt andra!
För ett tag sedan kom jag själv fram till att jag gärna tar på mig lite för mycket ansvar med att hjälpa andra men jag bryr mig inte alls lika mycket i mina egna problem eller så. Hur omtänksam är man egentligen om man aldrig tar hand om den man själv är?
Nej man måste ta hand om sig själv och få andra att kanske förstå att jag också behöver få samma bemötande tillbaka. Jag är dock superdålig på att visa det men försöker så gott jag kan.
Kram
så fint hår!
<3
Heja dig, fina du! Bra beslut av dig! Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver om. Jag jobbar också på det, och det är inte lätt alla gånger. Men klokt , viktigt och nödvändigt att vilja det bästa för en själv.
Håller tummarna för oss <3
jag känner verkligen igen mig i det du skriver och jag jobbar också på att ta mer plats.
Bra Anna! Att ta hand om sig själv är jätteviktigt. Jag har också fått lära mig att ta plats i vissa sammanhang och just nu träffar jag en fantastisk coach där vi tränar min självkänsla som är alldeles för låg. Men det är jobbigt och svårt och kantat av mycket funderingar, ångest, mycket samtal med vänner och dagboksskrivande. Jag är helt säker på att det kommer vara värt det för fasen vad härligt att tro på sig själv och omfamna sina egenskaper! Omhändertagande är en egenskap även jag innehar och det är väl en fantastisk egenskap?! 🙂 Kör hårt och berätta gärna om din resa under tiden, jag tycker det är så intressant när människor delar med sig. Modigt!! 🙂
Stor kram!
Känner igen mig. Känns bra när man kommit en bit på vägen. tufft i början. men känns bra när man inser att de som finns kvar efter ett tag finns för att stanna, de som inte kan acceptera att man tar plats och eller börjar säga ifrån var inga riktiga vänner
All lycka till!!
Vilket viktigt o jättebra inlägg! Låter ju strålande att du kommit fram till detta! Det är inte lätt att ändra på invanda mönster men att ha fått syn på hur det är o välja att göra något annat utifrån det är väldigt bra steg! STORT lycka till och tack för att du delar med dig av dessa viktiga tankar! Kram!
Tack hjärtat!