Annawii

Jag satt och kikade på gamla outfitbilder i mitt bloggarkiv i förra veckan (innan det omtumlande beskedet kom) och då slog det mig att jisses så mycket gladare jag såg ut då. Bildkvalitén och stylingen må ha utvecklats (även om jag tycker jag hade fin stil då med) men smilet är långt i från där lika ofta. Det har säkert att göra med att jag vill ha ett visst uttryck i mina bilder men det har nog tyvärr också att göra med att jag inte varit så glad de senaste åren. Eller glad har jag väl varit stundvis men jag har gått igenom många prövningar som dragit ner mig ganska rejält. Jag önskar så att jag kunde dela mina upplevlser med er och det kanske jag kan en dag men inte riktigt än. Jag vill få mer distans till allt så till dess får jag skriva mer om hur det känns för mig än om vad som är bakomliggande. Men en positiv sak är att jag börjat le lite oftare igen nu på sistone och att jag inte går runt med lika mycket ångest. Den kommer snarare i perioder nu än att den ligger där hela tiden och det är förbaskat skönt. Jag tror att några saker som bidragit till det är att jag börjat följa mina drömmar igen (precis som jag gjorde när bilderna ovan togs), jobbyte till Rut&Circle och att jag vågar gå min egen väg allt mer. Jag har insett att jag aldrig kommer passa in i mallen för hur man ”ska vara” och jag har även börjat inse att det inte behöver vara något dåligt att vara en ”främmande fågel”. Det gäller bara att acceptera det och se vilka möjligheter som finns där ute för oss som inte riktigt klarar av ett typiskt vanligt liv. Och att omge sig av människor som förstår hur det är att vara lite ”speciell” för det hjälper mycket att hitta människor att känna igen sig i. Så nu ska jag fortsätta på denna bana för jag vill verkligen hitta tillbaka till den där leende tjejen och känna lycka varje dag. För jag har ju faktiskt väldigt mycket att vara lycklig över som världens bästa make, snällaste föräldrarna, klokaste vännerna, finaste släkten, mysigaste missarna och ni – världens bästa & klokaste bloggläsare!