Hej kära ni! Blir mer uppdateringar på instagram än här men jag sitter inte så mycket vid datorn, associerar den så mycket med en tid som var, en tid jag saknar något enormt. Har så svårt att göra sådana saker som jag gjorde innan olyckan skeddemen det är väl så nu i början, när sorgen är som tyngst, att allt som påminner om tiden innan gör så otroligt ont. Kan liksom inte se någon serie på datorn för det skär i hjärtat, även om det är någon jag inte ens sett med Micke, för det påminner
om en tid som inte finns längre. Har lovat en vän att försöka se nya ”Solsidan” för att få tänka på något annat så ska försöka det någon kväll när jag är själv.
Vi har i allafall haft begravning och den var så sorglig, vacker och tung. Ångesten låg i luften och jag grät väldigt mycket, särskilt i slutet när en Karin Boye-dikt lästes upp, två av mina kollegor uppträde med Morgan Wades ”Left me behind” och
det sedan avslutades med min och Mickes låt – ”La vie en rose” med Louis Armstrong. Var helt slut efteråt och det kändes som att hela huvudet var fyllt med bomull i två dygn efteråt. Nu har den känslan släppt och jag känner sorgen rinna i varenda
ven i kroppen, har sörjt hela tiden men sorgen är tyngre nu.
det sedan avslutades med min och Mickes låt – ”La vie en rose” med Louis Armstrong. Var helt slut efteråt och det kändes som att hela huvudet var fyllt med bomull i två dygn efteråt. Nu har den känslan släppt och jag känner sorgen rinna i varenda
ven i kroppen, har sörjt hela tiden men sorgen är tyngre nu.
Jag bearbetar fortfarande första tiden men tror att det sakta sakta börjar gå upp för mig vad det innebär och det gör så ont. Att inte få leva resten av livet med min bästa vän, själsfrände och första kärlek gör så otroligt ont i hjärtat. Jag gör
allt man ska och lite till varje dag men förstår ändå inte riktigt hur jag ska klara mig. Praktiskt klarar jag mig i princip alltid för jag har mycket energi och är en lejonmamma, men hur klarar jag det andra? Att kunna se fram emot saker igen,
känna lycka på riktigt och att göra saker för mig själv…
allt man ska och lite till varje dag men förstår ändå inte riktigt hur jag ska klara mig. Praktiskt klarar jag mig i princip alltid för jag har mycket energi och är en lejonmamma, men hur klarar jag det andra? Att kunna se fram emot saker igen,
känna lycka på riktigt och att göra saker för mig själv…
Men första året är det nog bra att ha allt fokus på barnen. Göra roliga saker för dem och på så vis komma framåt även fast det känns som att jag står still. Har t.ex. bokat in en natt på hotell för oss i december eftersom december känns så jäkla hemsk
och jobbig just nu (det är ju verkligen familjemånaden nr 1) men jag känner inte glädje för det. Eller glädje för att göra barnen glada och för att få spendera tid med dem men känner även ångest över att det kommer kännas att Micke inte är där.
Svårt att förklara hur det är men har man gått igenom något sånt här tror jag man förstår.
och jobbig just nu (det är ju verkligen familjemånaden nr 1) men jag känner inte glädje för det. Eller glädje för att göra barnen glada och för att få spendera tid med dem men känner även ångest över att det kommer kännas att Micke inte är där.
Svårt att förklara hur det är men har man gått igenom något sånt här tror jag man förstår.
Nåväl, nu ska jag ringa min älskade mamma för att prata av mig lite och sedan lägga mig med barnen. Lilla ”C” ville så gärna sova med mig trots Axelnatt och det värmer mammahjärtat något enormt. Det må bli lite sämre sömn för henne och kanske mig
men vad gör det när jag får ha mina två guldklimpar i samma rum? Mina små änglar som ytan att tveka kommer vara vägen till ljuset även om det är skittufft att ha barn också eftersom jag bär på så mycket oro och sorg för dem med. Är så glad att
de finns och att jag får vara deras mamma, tror Micke ser ner på oss inatt och ler när han ser oss samlade ♥
men vad gör det när jag får ha mina två guldklimpar i samma rum? Mina små änglar som ytan att tveka kommer vara vägen till ljuset även om det är skittufft att ha barn också eftersom jag bär på så mycket oro och sorg för dem med. Är så glad att
de finns och att jag får vara deras mamma, tror Micke ser ner på oss inatt och ler när han ser oss samlade ♥
Så fint skrivet. Det är tungt, jag har en nära anhörig som förlorade – det kanske aldrig går över, men det lättar lite – vardagen alltså. Styrka till dig!
Nu kanske du aldrig har en halvtimme över för dig själv men om du har det så kan det här kanske vara ett alternativ, https://youtu.be/iEVn59U2_LY
Kram
Varmaste kramarna till dig?
Sorgen är så stor och tar tid. Men minnena av en älskad person bär vi alltid med oss, inom oss.
Min pappa gick bort strax före jul för flera år sedan. Känner med dig så oerhört mycket, Anna❤️
<3
Så fint du skriver, Anna. <3 Ja, Micke ser ner och ler för han vet att barnen har världshistoriens bästa mamma. Mysigt du bokat in en hotellnatt i december till er! Då jag kommer från en dysfunktionell familj så avskyr jag ju december/jul också. Om du vill skriva till någon att du hatar julhelvetet så får du göra det på instagram eller mejl till mig, även om vi aldrig träffats och sådär… Det är skönt att kräka ur sig sådant till någon annan ibland. Tänker mycket på dig och barnen! Stor kram <3
❤