Annawii

Sorgen kommer i vågor och för en stund får man vara "normal", ja eller så normal man kan vara just nu, men sen sköljer den över en. För varje dag blir vågorna större och så även saknaden. Jag saknar allt, vårt teamwork, din varma famn, din humor
(Micke hade världens bästa humor – klockren ironi men en gnutta värme), hur du lekte med barnen och hur du tittade på mig.

Vi avgudade varandra och vår kärlek var så självklar från första dagen vi möttes. Vi var verkligen som  ett pussel tillsammans och nu saknas hälften av alla bitar och det gör så ont. Sån här sorg gör inte bara ont i själ och huvud utan den är
fysisk, hela kroppen skriker av smärta och det är förlamande.

Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden eller åtminstonde få snabbspola fram tiden ett år för jag vet inte hur jag ska orka. Det praktiska fixar jag, jag är en do:er och arbetsmyra, men det andra? Att inte gå sönder helt och att hitta glädje
igen, hur gör man det? Det gör man såklart inte nu och det skrämmer mig enormt för jag behöver saker att se fram emot.

Har i allafall bestämt att när den värsta stormen lagt sig om ett par år och om jag har möjlighet rent ekonomiskt ska vi åka på semester till nåt ställe jag och Micke vart på. Han fick aldrig sin 40-årspresent som var pengar till en resa så har jag
möjlighet att spara de pengarna så ska vi göra det. Det är långt fram men när jag är som mest "normal" ger det mig en tröst att tänka på att få ge barnen det. Nåt normalt, nåt som Micke hade velat. Men det kommer också vara tufft för allt
jag vill är att göra allt med den familj jag nyss hade, saknar allt så extremt mycket…