Sedan drygt ett år tillbaka har jag lidit av katastroftankar och de kommer oftast i perioder när jag är trött, skör och låg. Jag har varit hyfsat skonad från dem sedan i somras men de har börjat smyga sig på nu på sistone och det är fruktansvärt jobbigt. Som tur är sökte jag hjälp för dem i somras då de tog över helt efter lite problem med huset och tack vare en riktigt bra psykolog och hårt arbete med mig själv började jag komma framåt. Jag måste dock erkänna att det är svårt i början när de kryper sig på för då känns de så verkliga och det är oftast inte förän de blir lätt maniska som jag kan se dem för vad de är – hjärnspöken. Just nu är jag inne i ett skov och det är jobbigt men jag vet att de inte är på riktigt så jag försöker verkligen att göra allt vad jag kan för att inte ge dem för mycket uppmärksamhetEn sak som jag börjat med sedan jag gick i terapi är att be om hjälp och berätta för mina närmsta om dem så att jag inte håller dem inom mig och låtter dem ta över helt. Där är det viktigt att människorna omkring mig ger mig kärlek, stöd och annat att tänka på snarare än att de försöker lugna mig, säga att jag överreagerar eller att jag inte ska oroa mig. För även om dessa saker är av all välmening bekräftar de mina tankar så att fokus stannar på dem i stället för att få mig att tänka på något annat. Att vila är en också viktigt då dessa tankar så klart kommer när jag sover dåligt och därmed är mentalt svag så jag försöker faktiskt att vila, i bland till och med sova, varje eftermiddag och det hjälper. Då får hjärnan kraft att inte haka på och åka berg-och-dalbana hela tiden utan kan behålla fokus på annat.
En till sak som är viktig är att inte gå och fantisera ihop skräckscenarior i huvudet utan att gå till roten på det jag oroar mig för. Och då menar jag inte att googla för det är i princip det värsta jag kan göra för då känns det som att golvet dras undan mina fötter och jag blir i princip förlamad av oro och skräck. Detta är tyvärr något jag fortfarande kan göra när jag är mitt uppe i en katastroftanke men jag har blivit bättre på att gå vidare och ta professionell hjälp vad det än gäller för att ta tag i problemet på riktigt och inte försöka klura ut det själv med hjälp av google. Det leder aldrig till något gott och under detta år har jag haft säker 3 rotfyllningar, en helt förstörd husgrund, en katt som varit döende, hussvamp och tandlossning i min hjärna på grund av Google trots att jag inte ens varit i närheten av något av det. Så inget mer google nu!
Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta inlägg mer än att skriva av mig och dela med er eftersom jag på något sätt skämts över detta men nu insett att det inte är skamligt och att det absolut inte blir bättre av att hålla det inom mig. Kanske lider någon annan också av det och vi kan stötta, tipsa och peppa varandra. Dela råd om vad som funkar och inte funkar, ge stött och pepp och att bara finnas där för varandra. Det är otroligt jobbigt att gå runt med dessa tankar för de tar mycket energi, gör mig skör och får mig att hamna i dåliga beteenden där jag inte tar hand om mig som jag ska. Men som tur är går det att bli bättre och det som hjälpt mig en bit på vägen är KBT och att bryta mitt beteende, gå till roten med problemet och nu att våga vara öppen med det. Även att be om hjälp och vara uppriktig mot sina närmsta och faktiskt säga ”Jag mår inte bra, jag behöver jättemycket kärlek och närhet just nu för att inte ramla ner”. Det bästa med det är att se att ens kära faktiskt älskar att finnas där och att det inte finns någon skam alls, de är bara tacksamma för att jag vågar öppna mig. Det är vackert att se!
Känner någon av er igen sig eller har ni kanske levt vid sidan av någon som mig?
Det är horribelt att ha dessa katastroftankar. Lider med dig. Som förälder har man alltid tankar och funderingar som man aldrig tidigare oroats eller ens tänkt på. Det dämpas med att barnen växer (man lär sig nog hantera det bättre när barnen är mer självgående och man ser vilket starkt virke de faktiskt är gjort av), men oron ligger alltid och pyr där i bakhuvudet. I mitt fall var det som absolut värst under amningstiden, då hade jag horribla katastroftankar . Och jag som anser mig vara rätt cool, jag översköljdes av bilder i huvudet vid alla det möjliga vardagssituationer. Men inom loppet av ett par dagar efter att jag slutat med amningen så försvann detta. Det var samma visa för alla tre barnen. Antar att det är hormonerna i kroppen som gör att man hela tiden är på helspänn.
Kämpa på! Och jag är fullkomligt övertygad om att när amningshormonerna försvinner så kommer lugnet.
Åh vad skönt att höra och jag kan tänka mig att det stämmer för mina började komma ca: 1,5 månad efter att jag börjat amma. Hoppas på mindre i framtiden och så försöker jag lära mig hantera dem. Kram fina <3
Jag tycker du är fantastisk som vågar skriva om det här! Jag har typ en lightversion av katastroftankar och att googla är ju det värsta man kan göra. Men så himla svårt att låta bli 🙁 kram!
I rätt många år med jag av katastroftankar och blev också hjälpt av terapi. Jag hade en väldigt stor rädsla för att bli övergiven så många tankar handlade om att min pojkvän eller mina vänner tröttnade på mig och gjorde slut. Idag har jag släppt mycket av den rädslan men kan då och då drabbas av att tankarna skenar iväg och precis som du blir jag då rädd för sjukdomar och liknande. Om du vill känna igen dig lite i någon så kan jag tipsa om Yoga Girls podcast , när hon blev mamma började hon med drabbas av katastroftankar och pratar mkt om hur det är. Kram!
Hej fina du! Jag vill bara tipsa om att Bloggbevakning har skrivit ett nytt inlägg som möts av så mycket kärlek till dig. Tänkte att du kanske ville se? 🙂 Ta hand om dig!
❤️
<3
Usch jag känner verkligen igen mig efter att jag gick in i väggen för 8 år sedan. Starkt av dig som delar med dig och hoppas att du får hjälpen du behöver! <3
Blir så ledsen för din skull att även du drabbats av detta ok. Jag har till och från under åren haft väldigt jobbiga perioder då katastroferna hopat sig i min hjärna. Det kan vara något som kommer krypande men det kan också gå på ett ögonblick , särskilt om någon kommer sent hem…
Vill du prata så finns jag här!
kram från Maria
Tack bästa Maria <3. Kan också känna igen det där med att någon kommer hem sent, huvva vad det kan kännas jobbigt i bland då och särskilt när Micke har lång pendling hem under vinterhalvåret.
Kram
Hua hua – ångest och utmattningssyndrom spökar i min kropp. Var rädd om dig och lyssna på vad din kropp och själ säger till dig.
Kram Kamilla