God morgon måndag! Vi hade ännu en mysig dag igår så nu känner jag mig fylld med kärlek och det känns skönt då jag är väldigt trött i dag (katterna och en massa jobbiga tankar har hållt mig vaken). Det var länge sedan jag var så lycklig som jag var i helgen så jag är verkligen tacksam över att jag fick ta en paus från allt annat och ”bara vara”. Tror jag behövde det! Planerna för denna måndag är att gå på ett möte angående mitt ”projekt” och efter det tänkte jag fortsätta jobba med det. Spännande! För övrigt märker jag allt mer att jag är lätt mentalt utbränd efter ett par jobbiga år och en tuff avslutning på detta år. Jag glömmer bort så mycket och kan knappt umgås med andra än min familj innan hjärnan stänger av och inte orkar mer. Det känns jättetrist men jag försöker att koppla bort all stress och press med att vara social och att bara fokusera på att vila och vara kreativ (det hjälper) när jag är ledig så att jag kan bli mig själv igen. Dock känner jag mig som världens sämsta vän men samtidigt vet jag att jag ställt upp för mina vänner väldigt mycket under alla år så jag får faktiskt ta en liten paus. ”Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv” är ett motto jag försöker pränta in, men det är svårt för en sån som mig som hellre hjälper alla andra och lätt glömmer bort mig själv. Någon av er som känner igen sig?Ha en fin dag och önska mig gärna lycka till inför mötet!
/Good morning monday! We had yet another cosy day yesterday so I feel filled with love and I need it after a sleepless night (the cats and some personal thoughts has kept me awake). It was a long while ago since I was so happy as I were this weekend and I’m so grateful that I had the chance to take a break from everything. I needed it! My plans for today is to go on a meeting for the ”project” I’ve been writing about, and afterwards I will continue to work with it. Exciting! I also want to tell you that I’m feeling a little mentally exhausted after a couple of hard years and all the things that has happened the last months. I forget everything and I can’t be social for a long time because then my brain ”shut down”. It is a terrible feeling, but I’m trying to release all the pressure of being social and to just take care of myself. ”You can’t help others if you don’t help yourself” is a quote I’m trying to live by, but it’s hard for me who rather helps others than myself. Some days I feel like the worst friend since I don’t have the energy to meet my friends as often as before, but I think they understand. I’ve always been that friend who’s there for everybody else so maybe it’s time for me to be there for myself too. Do any of you recognize this feeling?
Ja, nu mår ju jag ganska bra så behöver inte känna så. Men det är viktigt som kompis att förstå också, att man inte kan vara "som vanligt" och "där.
En jättenära vän till mig förlorade sin pappa för några år sedan. Och jag märkte att hon inte var där på samma sätt. Liksom svarade inte på sms och så vidare. Och första reaktionen var typ att det var ngt fel med mig (vilket är ganska konstigt och dumt i efterhand, men det var det, jag hade ju aldrig varit med om att en kompis förlorat en nära och går igenom sorg, så kunde liksom inte skilja på vad som är vad).
Hur som helst, det jag vill säga är att du har verkligen all rätt att göra det du kan göra – och inget mer.
Kram!
Ja jag har verkligen fått sånt fint bemötande av mina vänner så jag borde inte känna så men gör det ändå. Är som inte van vid att vara den som behöver stöd utan jag står oftast på andra sidan, oavsett hur jag mår. Men alla har en punkt där de inte orkar mer och jag har nått min så jag får helt enkelt försöka acceptera läget och vara den som tar emot stöd nu. Det kanske är nyttigt?
Kram fina du <3