Annawii

På kvällarna tänker jag ”Är det så här det ska vara nu?” och det är ju så, för tiden går tyvärr inte att dra tillbaka hur mycket jag än vill. Jag skulle göra allt för att få den trygghet vi hade igen för med Micke kände jag verkligen på riktigt att vad som helst kan hända, bara vi har varandra och barnen. Jag brydde mig inte om ekonomi och materiella saker utan hade klarat mig med väldigt väldigt lite bara vi fick vara tillsammans. Det är så fint med den sortens kärlek där man är grundtrygg och har ni den – var rädd om den för den är så vacker och fin!

Just nu känner jag mig helt ärligt lite otrygg och det är väl inte så konstigt. Min trygga hamn är borta, vi får inte sova som vi ska, jag oroar mig för barnen och så har jag även oro för några nära. Det stämmer nog att en olycka sällan kommer ensam men jag hoppas så att allt löser sig för nu behöver vi ljus, massor av ljus i livet. Det som ger ljus är i allafall barnen och jag tror att detta kommer göra att vi blir ännu tightare än innan om det går. Självklart blir det en omställning för barnen att bara ha en förälder och jag kan inte ge dem exakt lika mycket som vi gav dem tillsammans, men jag ger all tid och kärlek till dem som jag har.

Cornelia känns trygg just nu och det värmer hjärtat. Hon är så kärleksfull och jag imponeras dagligen över hennes medmänsklighet, omtänksamhet och kloka kommentarer. Jag hoppas och tror att Micke sitter uppe i himlen och ler, skrattar och gråter när han ser henne för hon är ljuvlig. Sen har vi ”Vilde Bill” som kommer ge mig gråa hårstrån men som samtidigt charmar sönder mig med sitt busiga smil, besatthet av lampor och knappar och snurrande (som han snurrar, snabbare än en vuxen). Han skulle behöva två föräldrar bara för att man skulle kunna skydda honom från sig själv men jag gör så gott jag kan och han verkar älska mig och avguda sin storasyster.

Det kommer aldrig bli som förut och det är en sorg jag kommer få jobba med och framförallt bära på länge, länge. Alla våra drömmar och visioner sköljdes bort i en våg och nu är framtiden så oviss. Det enda jag kan göra är att ta en dag i taget, följa med i sorgevågorna och vara nära barnen för att klara detta. Jag har även ett helt fantastiskt nätverk omkring mig som gör mig matt bara jag tänker på dem. Som de ställer upp för oss! Jag förstår inte vad vi gjort för att förtjäna allt detta men är så otroligt tacksam och hoppas att jag en dag får ”pass it forward” på något sätt för det betyder otroligt mycket!