Annawii

Hej kära bloggvänner! Igår eftermiddag fick vi äntligen besked och det var ett positivt besked så det var så skönt att vakna upp i dag! Jag ska berätta om vad som hänt men det blir kanske lite rörigt och långt så ni måste inte läsa om ni inte kan/orkar/vill men jag vet att flera som känner oss vill veta vad som hänt. Tidigare i somras var jag och Micke med i en vetenskaplig studie på sjukhuset där det ingick att svara på frågor i en magnetröntgen (vi hade alltså inte sökt hjälp för något utan detta var en undersökning för forskning) och i onsdags ringde den ansvariga läkaren till mig och sökte Micke. Jag gav honom Mickes nummer och tänkte inte mer på det men ringde upp Micke på jobbet efter en stund för att fråga vad läkaren ville. Efter att inte ha nått fram till honom efter tre försök började jag känna en klump i magen och när jag väl fick tag i Micke förstod jag redan innan han sa ”De har hittat förändringar i min hjärna”. Hela min värld drogs undan och jag sprang gråtande ner från butiken jag var och handlade i till Mickes jobb och vi tog oss in i ett kontor där vi kunde ringa läkaren igen eftersom Micke var i chock och knappt fick fram ett ord. Vi fick ingen direkt klarhet i hur läget var då mer än att bilderna var skickade till neurologen och att vi skulle få prata med en annan läkare under dagen. Det var en fruktansvärd känsla att se min friska, starka, kloka man helt nedbruten och att inte veta om det växte något i hans underbara huvud. Nästa samtal fick vi samma dag av en annan läkare och då fick vi lite, om än inte mycket, klarhet i vad det var och de var ganska säkra på att det var en cysta som troligtvis inte var elakartad men de kan ju aldrig garantera något. Hon hade skickat en akutremiss till neurologen trots att hon inte ansåg att läget var akut så hon lovade att vi skulle få svar inom ett par dagar (det uppskattade vi enormt så tack). Det kändes lite lugnare då men att gå och vänta på denna typ av besked är verkligen som att leva i ”limbo” och man pendlar snabbt mellan ”det kommer att gå bra” till ”han kommer att dö”. Det var en minst sagt ångestfylld dag och likaså gårdagen ända fram till att läkaren ringde med det goda beskedet. Tydligen föds vissa med cystor i hjärnan och det är inget farligt eller något man måste göra något åt utan man får se dem som en slags ”födelsemärke”. Så här i efterhand hade jag gärna sett att läkaren först kollat upp vad det var innan han lämnade det oklara beskedet i onsdags för dessa dygn har varit de värsta i mitt liv, men samtidigt har jag fått mig en ordentlig tankeställare om vad som är viktigt på riktigt i livet. Närhet, kärlek, omtanke och att ta vara på all tid vi har med våra älskade. Allt annat är överflödigt när det verkligen gäller så nu ska jag se till att bibehålla denna erfarenhet och ta tillvara på min tid och mina nära bättre. Innan jag avslutar vill jag passa på att skicka en stor kram till våra nära och kära samt till er läsare som skrivit varma kommentarer. Det otroligt mycket och jag är så glad att min älskade make är frisk, jag hade inte orkat leva utan honom för han är min själsfrände ♥.