Annawii

Det är tuffa dagar nu och igår kväll bröt jag ihop när jag var ensam en stund. Trodde jag var redo men ack så fel jag hade, var allt annat än redo och saknaden som sköljde över mig var förlamande. Kvällarna var ju våra, då vi pustade ut, tog gand om varandra
och var vi ett tag och inte bara föräldrar. Så att komma ner till tomhet efter nattning var som att öppna locket till all smärta och sorg, det gick inte att värja sig.

Tror även jag börjar komma in i en ny fas av sorgen där jag börjar förstå vad som hänt. Inte hela tiden för jag bearbetar fortfarande allt från kvällen olyckan skedde men stundvis förstår jag att han är borta och jag känner sån saknad. Låg och pratade
med honom i gråten igår för jag saknar att få prata med honom, min älskade bästa vän och själsfrände.

Vet att jag kommer klara allt praktiskt och själva livet men funderar samtidigt på hur jag ska klara mig själv. Hur ska jag kunna laga mitt brustna hjärta och hur ska jag orka denna sorg och saknad för den kör verkligen över en. Men jag vet att andra
klarat det och det är på något sätt en tröst att tiden verkar vara det som gör att man tar sig igenom det. Den läker nog inte men den gör att man kommer framåt och får en annan typ av sorg.

Men saknaden är så enorm nu, varenda cell i kroppen skriker efter Micke. Jag vill bara vrida tillbaka tiden, luta mig mot honom och känna trygghet och ro igen. Kommer jag någonsin hitta det igen? Inte på det sättet jag hade och det skrämmer mig för det
vi hade var fantastiskt och jag kände mig alltid trygg även när det stormade som mest.

Du är så saknad …