Nu är Axel hela 11 månader och oj vad tiden går fort, han är snart ett år! Han är verkligen en helt underbar liten kille som är otroligt med, nyfiken och har en framåtanda som aldrig skådats tidigare. Han lär sig genom att observera och är aldrig rädd för att testa vilket såklart är toppen men också nervöst för oss som föräldrar då han faktiskt bara är 11 månader och inte behärskar allt han vill än.
Utvecklingsmässigt fysiskt är han ju extremt tidig och han klarade 18-månaderskontrollen på 10-månaderskontrollen utan problem. Han springer, går baklänges, tar sig själv ner för korta trappor, upp på soffor och sängar, har börjat snurra jättesnabbt så att han blir yr vilket han älskar och så har han gjort sin första helt perfekta kullerbytta men det var såklart inte medvetet haha. Nu har han även börjat peka, säga fler ord (t.ex. ”oMA” åt blomma och mpa åt lampa) och pratar hela tiden. Vi förstår såklart inte allt men jag gissar på att det finns betydligt fler ord han har för saker än vi upptäckt. Allt går ju i snabbspolning med Axel så vi hinner inte riktigt med allt haha. Han har även blivit lite mer gosig än innan och sträcker sig efter mig och Micke och kan sova hos mig på nätterna så det gör mig jätteglad.
Själv är jag så tacksam för våra underbara ungar men är även trött och skör just nu. Vi lever ju liksom på gränsen när det kommer till energi efter 11 månader med väldigt lite sömn och i oktober kommer båda jobba vilket kommer bli tufft om Axel fortfarande sover dåligt. Jag känner även att jag i bland inte räcker till trots att jag vänder ut och in på mig själv och att jag helt ärligt känner att jag är en toppenmamma som verkligen gör allt för mina barn. Det är hemskt när man känner att man ändå inte räcker till och jag vet att det går i perioder och kommer bli bättre men just nu gör det mig skör. Tror de flesta med mer än ett barn känner så i bland så det är ju inget konstigt men ack så jobbigt när man märker av det och det har absolut fällts ett gäng tårar på kvällarna de senaste veckorna.
Känner någon av er igen det, hur handskas ni med de känslorna?
Klicka gärna på ♥ Gilla om ni gillar inlägget
Saken med att känna sig otillräcklig är att den alltid finns oavsett hur mycket tid du är med dina barn. Du är en toppenmamma ♥️
Jo du har så rätt, man önskar alltid att man hade ännu mer tid till båda och jag vet ju att jag är bra mamma men ändå kommer den där känslan. Stor kram och tack!
Så fint du beskriver er lille Axel. Vi har också en liten prins på elva månader här hemma. Han är inte lika motorisk än, men det där passandet på var han är och vad han petar på kan jag känna igen. Heja dig och familjen som kämpar på!
Kram
Oj, det går verkligen undan med utvecklingen. Hoppas så på att det snart vänder för er.
Tack fina <3