Annawii

Det är verkligen värt alla sömnlösa nätter att få vara mamma till dessa två och se de växa och utvecklas var för sig och tillsammans. De har redan börjat busa och leka lite med varandra och det värmer mammahjärtat när jag ser Axel tjuta av glädje när han får vara med på Cornelia och Mickes bus. Barnen tycker så mycket om varandra och det gör mig så otroligt lycklig. Självklart kommer det komma stunder när de tröttnar på varandra men grundkärleken är där och blir Axel minsta lik Cornelia kommer de verkligen alltid att finnas där för varandra.

Jag är så glad att vi försökte oss på ett syskon för Axel är så fin och det är så stort att få se dessa två växa upp tillsammans. Det är verkligen precis så som jag skrev till min mamma för ett par dagar sedan att ”de ger livet liv”. Jag hade absolut ett bra liv innan barn också och menar inte att barn är meningen med livet för alla men för mig blev livet så mycket mer när de kom. Jag har typ noll tid för mig själv och egentid, något som var otroligt viktigt för mig innan barn, men det gör inget för jag får något annat. Något större som gör att jag utan att tveka kan stå tillbaka med mina egna behov och få tillfredsställelse i att vara med på deras resor.

Tänk bara att få vara med och se första förälskelsen, lyckan när de lär sig något nytt, att få vara en tröstande famn när något inte går som de vill och så vidare. Allt är nytt för dem och jag får se det genom deras ögon och det är fantastiskt. Jag får känna pirret via dem och känna lycka för små saker som bara barn gör och det är inte bara härligt utan även väldigt lärorikt. Allt behöver inte vara så stort jämt, det räcker oftast med det allra minsta för att ge en 4-åring pirr i magen och att få se det ger mig hopp och glädje.