Tiden swishar förbi extra fort just nu och nu är lilla Axel snart hela 7 månader! Han sover fortfarande dåligt men är trots det världens piggaste lilla kille som oftast är som en liten sol och varje morgon när han vaknar 04.00 väcks man med ett stort leende. Då kan man inte bli sur hur dålig än natten varit och hans glädje och energi är så härlig att se. Sen kan man såklart bli tokig vissa dagar då ett liv med Axel går i 110 men accepterar man läget och hänger på är det väldigt spännande också!Utvecklingsmässigt är han ju snart som en ettåring rent fysiskt. Han kryper, ställer sig mot allt och har börjat gå med gåvagn själv. Han är så stark att man i bland måste vara två när man byter blöja och vi kommer snart vara helt körda här hemma haha. Han förstår allt mer och han verkar förstå att lampan är i taket, vilka alla i familjen är, vilken katt som är vilken och vad han inte får göra (och det gör han extra gärna med ett litet smil på läpparna). Det är fantastiskt att ha en sån ivrig liten kille men även skrämmande då han faktiskt inte är redo mentalt för att kunna gå än. Det gäller att säkra allt och att ALLTID ha hjälm på förutom när han sover. Det kräver mycket av föräldrarna när man har ett sånt aktivt barn men han har ju förberett oss väl då han varit aktiv sedan födsel och inte kunnat vara still i mer än 2-3 minuter sedan han var runt 3-4 månader.
Själv mår jag lite bättre då vi tar varannan natt nu (Micke har insett att det är semester att vara på jobbet när man har ett sånt aktivt barn) och det hjälper. Då kan man ta en riktig skitnatt för man vet att man får sova nästa. Jag njuter även av att ha en glad bebis och är så glad att hans humör vänt så mycket. Ett tag trodde vi och BVC att han var en HNB men det är han inte, han är ”bara” överaktiv. Han är ju världens gladaste men hans lilla kropp kräver mycket rörelse så han var frustrerad förut när han ville men inte kunde. Jag är så glad att vi fått vår lilla ”A” för även om vi kommer åldras 10 år det första året ger han oss så många skratt (på kvällarna sitter vi helt utmattade i soffan och skrattar åt hur han är) och livet är aldrig tråkigt. Det finns liksom noll tid till det haha ;).
Någon fler som haft väldigt tidiga barn, har ni tips på vad man kan göra för att aktivera dem?
Åh! Vi har en aktiv tjej här hemma. Började krypa vid sex månader och i nästa stund ställde hon sig upp. Hon är alltid uppåt och framåt. Tror hon gick vid åtta månader? Vi valde att ta bort allt som var farligt, ha hjälm och hålla ögonen på henne. Allt för att kunna låta henne utforska fritt utan en massa nej och pekpinnar. Hon har svårt att komma till ro men kan nu vid strax före två sova hela nätter. Även om hon somnar sent för sin ålder. Men det är fasen aldrig tråkigt. Dock är jag helt slut!
Såg på Michaela Fornis blogg av de tagit hjälp av eb sömncoach då de inte fått sova på över ett år, det verkade ha funkat superbra!
Ja jag har också sett det men det är nog väldigt dyrt, bara en vanlig kurs går på 3000:- och tror man behöver ganska mkt utöver det. Men skulle det inte bli bättre över tid kommer vi självklart överväga det!
Axel verkar vara så väldigt lik min yngsta. Allt ska gå snabbt, snabbt. Ingen ro i kroppen. Kan tyvärr inte ge dig så mycket hopp om att det går över, hon är likadan nu vid 8 år 🙂 Men det blir ju såklart enklare när det går att kommunicera bättre.
Dra på blöjor gjorde blöjbyten mycket lättare minns jag. Mycket utomhusvistelse underlättade ALLT! Utom sömnen, den ordnande sig allteftersom, inget vi testade hade någon effekt vad vi märkte, förutom som medicinen som vi till slut fick p g a att hon slutade växa pga den usla sömnen.
Skönt ni iaf kan ta varannan natt, det måste göra stor skillnad! <3