Annawii

Nu är lillebror snart 6 veckor och han växer och frodas för fullt. Han vägde 4950 gram förra veckan och jag förstår varför han växer så snabbt för han äter nästan all vaken tid då det verkar lugna och trösta när han har lite ont. Lillvännen! Både han och ”C” älskar närhet så gissar och hoppas han också fortsätter vara en liten mysis som vill vara nära mamma även när han blir större.

Magen är inte bra än men ändå bättre än innan och han kan få ro i vagnen dagtid och jag har även fått honom att somna själv i sin Lullame-säng. Han kan vara lite kinkig på kvällen men nu nattar jag ”C” själv och så har Micke honom i vagnen på nedervåningen medan och då går allt bättre. Cornelia får somna i lugn och ro och lillebror är nedvarvad när han ska sova så får han bara amma få så blir det lugnare. Skönt! Han vill dock helst sova så tätt det går nattetid och gärna snutta på bröstet så min sömn är inte tiptop men jag får sova in och ut så det är ett stort framsteg. Som mamma klarar man mycket och just nu känns detta lyxigt om jag jämför med hur det var de första veckorna så detta klarar jag en längre period utan problem.

Utvecklingsmässigt har han bjudit på flera leenden, ett gäng ”ohhh”, lite härmningar av grimaser och så kan han hålla upp huvudet en längre stund plus röra det från sida till sida när han ligger på mage. Detta sa dock läkaren var väldigt ovanligt vid den här tiden så han är superstark. En vän trodde att det beror på magontet och att han spänner sig mycket och det låter ju som att det kan stämma. Nån fler som haft magbebis som märker att de blir starka fort?

Hur mår jag då? Jag mår bättre och bättre för varje dag som går och känner mig tryggare i rollen som tvåbarnsmamma. Eftersom jag är högkänslig läste jag in så mycket på ”C” i början men efter ett bra samtal med minBVC-sköterska släppte jag lite på det dåliga samvetet och mår mycket bättre. Självklart kan jag ha dåligt samvete även nu men jag vet att jag är en fantastisk mamma åt dem båda som lägger ner otroligt mycket själ och hjärta i allt så jag känner mig trygg i det. Sedan kommer det stunder när två händer inte räcker till men då gör jag det bästa jag kan. Sen ser jag ju vilken fantastisk människa ”C” är och det måste ju bero på hur vi har det hemma så det är ett kvitto på att jag är på rätt spår.