Den här våren har ju varit minst sagt speciell med tanke på Covid-19 då mycket av ens vardag slagits omkull och det gör det inte lättare att vara gravid. Självklart har man något fint att se fram emot men det har även varit mycket oro kring mycket av det som har med graviditeten att göra. ”Är jag i en riskgrupp?”, ”Hur kommer förlossningen gå till?” är frågor som ploppar upp ofta och även oron över den höga belastningen på sjukvården. I förra graviditeten kände jag mig aldrig otrygg när det kom till vården men det har jag gjort nu och det beror ju på att tiden och resurserna inte riktigt finns.På grund av detta, att jag knappt varit själv något och att vi inte haft någon avlastning alls har jag hållt mig väldigt stark och inte känt efter så mycket. Jag har brytit ihop någon gång när jag varit själv men annars hållt ut och ihop för att vardagen ska funka. Men nu är det som att hormonerna tagit över och jag känner allt så mycket starkare. När jag fick väldigt ont förra helgen och blev ordinerad att åka in direkt till primärvården grät jag som jag aldrig gråtit, när Micke säger något roligt skrattar jag så att jag knappt kan andas och när jag hör något sorgligt måste jag sätta mig ner eftersom det känns som att hjärtat ska gå sönder annars.
Jag antar att jag hållt allt inne lite för länge och att jag varit lite som en robot under en period. Allt har funkat men jag har inte riktigt vågat känna utan hållt allt borta och nu när jag kommit så långt in i graviditeten går det inte riktigt längre. Det kan säkert låta jobbigt men det är även en befrielse att få gråta ut på riktigt, att få skratta så att jag kiknar och bara att få känna. Jag blir ju mer ”jag” när jag tillåter mig dessa känslor och jag hoppas och tror att jag kan hitta en balans där jag faktiskt fortfarande kan vara rationell och fixa denna konstiga situation vi lever i men samtidigt vara i kontakt med mina känslor.
Det är nog på grund av detta jag inte skrivit så mycket djupare här utan bara skrapat på ytan för jag har liksom inte haft det i mig. Har vart tungt att ha ett långvarigt gravidillamående, ingen avlastning på grund av Covid och restriktionerna kring det, korttidspermittering under en period, en del sjukdommar och oro för dem och självklart en enorm saknad av våra närmaste. Då är det lätt att välja att gå på ”auotopilot” för att fixa vardagen men nu känner jag att jag är så pass trygg och säker att jag inte behöver det. Semestern närmar sig så vi är två här hemma och förhoppningsvis får vi kanske träffa lillans farmor och farfar i sommar som vi saknar så. Sådana där ljusglimtar som ger en hopp, glädje och tro på en ljusare framtid.
Hoppas ni uppskattar detta lilla småröriga inlägg med lite djupare tankar från mig ♥
Stor kram!
Kram vännen <3
Hej! Jag tror inte att det finns någon bestämmelse att man inte får ha barnet på förskola om man är permitterad. Jag vet att ni vill ha C där så lite som möjligt, men det kanske är en öppning – att utöka tiden lite så att du får mer tid för återhämtning?