God morgon! Igår hade jag en tung dag rent mentalt då allt bara kom över mig. Micke skjutsade mig till sjukhuset för röntgen och då jag knappt varit själv utan lilla ”C” på sistone var det som att alla känslor kom på en och samma gång (man hinner
inte tänka och känna så mycket med en busig 3,5-åring). Jag saknar mina föräldrar så otroligt mycket (var förbi med påskgodis och påskbukett innan vi åkte hem men man får ju inte umgås) och lider så med alla äldre som blir ensamma i allt detta.
Jag vill att de ska hålla sig hemma för att de ska klara sig men jag förstår att det är tufft för många och det måste vi komma i håg och inte bara klaga på att de är ute. Det är inte lätt för någon mitt i allt detta och särskilt inte om man är
själv, det måste vara så tärande!
inte tänka och känna så mycket med en busig 3,5-åring). Jag saknar mina föräldrar så otroligt mycket (var förbi med påskgodis och påskbukett innan vi åkte hem men man får ju inte umgås) och lider så med alla äldre som blir ensamma i allt detta.
Jag vill att de ska hålla sig hemma för att de ska klara sig men jag förstår att det är tufft för många och det måste vi komma i håg och inte bara klaga på att de är ute. Det är inte lätt för någon mitt i allt detta och särskilt inte om man är
själv, det måste vara så tärande!
Påverkan av Corona blir även så mycket mer påtaglig när man åker till en stad än när man bor ute på landet som vi gör för det var betydligt mindre folk i rörelse på sjukhuset och när vi skulle beställa take away gick det inte för att restaurangerna
öppnar senare. Hemma märker jag inte av det på så vis då jag är just mest hemma och det är väldigt lugnt i vår lilla by men i stan ser man på folkliv, affärer, skyltar och trafik att det verkligen påverkar samhället.
öppnar senare. Hemma märker jag inte av det på så vis då jag är just mest hemma och det är väldigt lugnt i vår lilla by men i stan ser man på folkliv, affärer, skyltar och trafik att det verkligen påverkar samhället.
Allt kom alltså på en och samma gång igår och jag försöker ställa in mig på att det jag tagit för givet innan, som att vi ska kunna umgås med mina föräldrar snart och hälsa på Mickes föräldrar i juni, nog inte är så självklart längre. Vi får ta en
dag i taget och Facetima ofta så att vi kan för det är viktigt för oss alla, inte minst för mig ♥. Vissa dagar är det dagens höjdpunkt att få ”träffa” Mickes eller mina föräldrar och jag hoppas och tror att det är samma för dem. Det är viktigt
och jag är glad att det går att göra i dessa tider!
dag i taget och Facetima ofta så att vi kan för det är viktigt för oss alla, inte minst för mig ♥. Vissa dagar är det dagens höjdpunkt att få ”träffa” Mickes eller mina föräldrar och jag hoppas och tror att det är samma för dem. Det är viktigt
och jag är glad att det går att göra i dessa tider!
Hur mår ni kära vänner, börjar det påverka er med?
Jag jobbar hemma för andra veckan. Det känns helt ok – jag har ju ett jobb! Dessutom något som funkar på distans. Det känns dock trist att inte träffa min mamma och svärföräldrarna som är i riskgrupp pga ålder. Vi ska fika utomhus i påsk, då kan vi ses lite i alla fall. Barnen är dock förstående.
Kram
Ja jag är jättetacksam att jag får ha kvar jobbet och att det finns möjlighet till korttidspermittering som vi har.
Mina föräldrar vill väldigt gärna komma en sväng på dagen ute i påsk men Micke har varit lite hängig så vi får se, kanske det går på måndag om alla är 100% friska i helgen. De tär ju lite svårt att få en 3-åring att förstå att hon inte får kramas och vara nära när hon saknat dem så <3
Jag jobbar hemma för andra veckan. Det känns helt ok – jag har ju ett jobb! Dessutom något som funkar på distans. Det känns dock trist att inte träffa min mamma och svärföräldrarna som är i riskgrupp pga ålder. Vi ska fika utomhus i påsk, då kan vi ses lite i alla fall. Barnen är dock förstående.
Kram
Det är bara så konstigt just nu. Jag håller med om att det är sorgligt att inte kunna träffa släktingar som är äldre. Att dessutom vara gravid måste vara extra påfrestande? Då har man ju hur många hormoner som helst ? eller så hade jag i alla fall. Kanske en självisk tanke, men jag känner mig tacksam för att barn inte drabbas hårt. Jag hade inte orkat oro mig för min lilla dotter på det sättet. Senr jag också orolig för de äldre. Men ändå. Så det är dubbelt!
Det är bara så konstigt just nu. Jag håller med om att det är sorgligt att inte kunna träffa släktingar som är äldre. Att dessutom vara gravid måste vara extra påfrestande? Då har man ju hur många hormoner som helst ? eller så hade jag i alla fall. Kanske en självisk tanke, men jag känner mig tacksam för att barn inte drabbas hårt. Jag hade inte orkat oro mig för min lilla dotter på det sättet. Senr jag också orolig för de äldre. Men ändå. Så det är dubbelt!
Ja det är tufft och precis som du skriver är jag extra känslig nu. Rent egoistiskt vill jag ju få dela detta med våra närmsta men det går ju liksom inte men vi försöker göra det bästa av det med Facetime. Hoppas så att Mickes föräldrar får träffa C innan bebis kommer och hoppas att allt detta lugnar sig till augusti!
Och ja, det är skönt att barn verkar klara av det bra oftast. Det tar ju bort lite ångest <3. Kram
Det är bara så konstigt just nu. Jag håller med om att det är sorgligt att inte kunna träffa släktingar som är äldre. Att dessutom vara gravid måste vara extra påfrestande? Då har man ju hur många hormoner som helst ? eller så hade jag i alla fall. Kanske en självisk tanke, men jag känner mig tacksam för att barn inte drabbas hårt. Jag hade inte orkat oro mig för min lilla dotter på det sättet. Senr jag också orolig för de äldre. Men ändå. Så det är dubbelt!
Det är bara så konstigt just nu. Jag håller med om att det är sorgligt att inte kunna träffa släktingar som är äldre. Att dessutom vara gravid måste vara extra påfrestande? Då har man ju hur många hormoner som helst ? eller så hade jag i alla fall. Kanske en självisk tanke, men jag känner mig tacksam för att barn inte drabbas hårt. Jag hade inte orkat oro mig för min lilla dotter på det sättet. Senr jag också orolig för de äldre. Men ändå. Så det är dubbelt!
Jag påverkas mentalt av den allmänna stämningen, det triggar igång ångest av och till fast själva viruset egentligen inte gör mig orolig. Ena barnet får inte vara på förskolan längre pga att jag är föräldraledig och det känns inte toppen då han ganska nyss skolats in. Det går åt mycket energi till att sysselsätta barnen hemma. Och dessutom har jag börjat jobba extra på ett nytt jobb som sjuksköterska då jag inte klarar av tanken på att sitta hemma när det närmar sig krissituation inom vården. Det är en dystopisk stämning på sjukhuset jag jobbar på, som att dom har rustat för ett annalkande krig. Vi vet att det kommer, vi vet bara inte när.
Jättemycket!! Jobbar på sjukhusapotek och vi har sett länge nu hur vården rustar och stressen över att vissa läkemedel inte går att få tag på. Det går att hitta motsvarande produkter men det leder till extrajobb för vården som behöver tänka om i sina riktlinjer och uppdatera dokument mm. Det är så stressande att hela tiden svara i telefon och behöva meddela om vad som är slut.
Pappa är 80 och i riskgrupp pga lungsjukdom så är jätteorolig för hur länge han ska klara sig. Och jag känner som att jag är på väg in i depression igen. Haft flera i livet men klarat mig nu sen 2012.
Det tär verkligen på många men jag tror det kommer något gott av det för oss som samhälle när vi är ute på andra sidan.