Annawii

”Jag tycker överlag att personliga inlägg är det allra roligaste att läsa. Du har ju nämnt det vid flera tillfällen den senaste tiden men jag skullen gärna läsa mer om era tankar kring syskon. Hur viktigt är det för er? Hur ser era tankar ut kring ev. hjälp osv.? Tror att många kämpar med detta men det är fortfarande allt för tabubelagt att dela med sig av tyvärr.”

Hej Lisa! Tack för fina ord och bra frågor! För mig, som är ensambarn, var ett syskon aldrig en självklarhet och absolut inte de första åren med barn. Eftersom vi fick kämpa väldigt länge med att få Cornelia var (och är) jag så otroligt tacksam för ett barn så jag kände inget behov av ett syskon till henne under hennes första år. När hon fyllde två år, och jag fick tillbaka min mens, kände jag dock att det skulle vara fint med ett syskon och ingen kunde bli gladare än Micke då han har en jättefin relation med sin bror och gärna ville ha två barn.

Vi började försöka i december 2018 men när inget hänt efter ett halvår började jag kolla upp om man kunde få hjälp även om man redan har ett barn. Inte med IVF men tänkte mer att få kolla upp mig eftersom de misstänkte PCOS förra gången jag fick hjälp men min mens var helt regelbunden under hela 2019 så jag är tveksam på att jag har det. Däremot är jag väldigt stresskänslig så tror snarare det, i kombination med en ätstörning i bagaget, kan ha påverkat mig tidigare. Hur som helst hittade jag inga möjligheter till hjälp i vårt landsting så vi valde att försöka aktivt i ett år och gjorde allt vi kunde för att äntligen få det där plusset på stickan. 

Som jag skrev i inlägget där jag berättar hur jag plussade så var det sista försöket då vi började känna att det blev för mycket press och att livet nästan bara kretsade kring det och min menscykel. Att slängas mellan förhoppning och besvikelse när det kommer till att bli gravid är väldigt jobbigt psykiskt och att behöva planera sex utifrån det är varken romantiskt eller kul så båda kände att går det det inte nu så pausar vi ett halvår och bara njuter av det vi har. Det var såklart en sorg på ett sätt men efter att ha kämpat för att få ett barn så har jag alltid varit nöjd och tacksam för det jag har.

Jag har aldrig känt det som att det skulle ha varit ett misslyckande eller förlust om vi inte kunde få ett till barn och det tror jag varit det som gjort det lite lättare rent psykiskt denna gång. Med Cornelia var det jobbigare då jag verkligen, verkligen, verkligen ville ha ett barn och var så redo. Med första barnet hade jag absolut gått igenom IVF och allt vad det innebär för att få uppleva lyckan i att få ett barn men inte med nummer två tror jag. Det kanske var det som i slutändan gjorde att det ”lossnade” för jag hade mindre press och kroppen slappnade kanske av lite när jag kände att jag var lycklig ändå och att jag på något sätt inte var helt maktlös. Många säger ju att det är när man slappnar av som det väl fungerar (inte för alla såklart men för många som inte har några medicinska problem) och så har det varit för oss båda gångerna. 

Vi har verkligen fått kämpa, särskilt med Cornelia, men samtidigt haft sån enorm tur och jag är så tacksam att vi inte gav upp. Det kommer att bli väldigt fint att få ett litet syskon åt Cornelia för hon kommer, precis som mig, ha lite äldre föräldrar när hon växer upp och jag själv är så tacksam för min familj men hade gärna haft någon att dela allt med nu i vuxen ålder. Jag har dock aldrig saknat syskon under min uppväxt och det beror på att jag har världens mest generösa och solidariska föräldrar där mina vänner fått vara en del i min familj så mina vänner har nästan varit som syskon. Min bästis har fått följa med oss överallt och mina föräldrar var väldigt politiskt aktiva när jag var barn så vi var alltid hemma hos partikollegor, på läger o.s.v. där jag umgicks med andra barn och familjer. Riktigt så är ju inte jag och Micke så jag tror det blir superfint för lilla ”C” att få ett syskon att dela livet med!