Annawii

Förutom att bli chockade blev vi även så glada och kramade om varandra och förklarade för lillan att hon skulle bli storasyster. Hon började hoppa och ville känna på magen där hennes lillasyskon låg. Det var så omtumlande och vi skulle i väg direkt så både jag och Micke gick som i en dimma och så fort vi tittade på varandra i pulkabacken sprack vi upp i varsitt stort leende. Tyvärr skulle han jobba kväll så han åkte i väg och vi hann knappt prata nåt om det så jag bjöd in mina föräldrar på middag så att jag och Cornelia skulle kunna berätta och få någon att delade glada nyheterna med.

Mina föräldrar visste inte att jag var gravid (mamma anade det) så när de kom gav Cornelia dem testet inslaget som ett paket och de blev så glada. Eller pappa trodde det var en termometer först men när mamma sa ”hon är gravid” förstod han och vi alla kramades. Det var så fint att få dela det med dem och det var en fin men ack så omtumlande dag. Vi som hade bestämt att vänta och fokusera på resa och sånt men vips vad det var väntade ett nytt liv i familjen. Wow vilken dag och bäst var nog lillans reaktion som var ren och skär glädje över att hon skulle få ett syskon, det värmde mitt hjärta så mycket ♥.

Tröttheten börjar smyga sig på och så även morgonillamåendet. Minns att det startade kring vecka 6 i förra graviditeten och i dag är jag vecka 5 (4+6) och det var en lätt sjösjuk känsla under morgonen. Hoppas så att jag slipper gå igenom samma sak som förra graviditeten men samtidigt är jag beredd på det och vet att jag kan klara det. Denna gång vet jag även vilken typ av mat som funkar (asiatiskt med mycket soja och ingefära) och att inga piller egentligen hjälper. Åksjukearmband gör allt värre för mig (tuppade nästan av när jag bar dem förra graviditeten) så det gäller bara att vila, ta det med ro och tänka att det kommer komma bättre och sämre perioder.

Tror tyvärr inte att B6-vitaminerna gör susen, eller så tar det längre tid, för hade en riktigt tuff morgon. Hulkningar, yrsel och en matthet från helvetet så jag var glad att mamma var här och kunde underhålla lillan. Lyckades dock ta mig ut vid lunchtid (känner att jag behöver komma ut nåt varje dag för att inte deppa ihop) och efter lite lunch kunde jag stå på benen utan att nästan svimma. Det är nog så att illamåendet är värst kväll, natt och dag men lugnar sig lite på eftermiddagen så det får jag ändå vara glad för. Grät i morse för det känns väldigt tungt att må så dåligt redan och särskilt när jag vet hur det var förra graviditeten. Ska bli duktigt på att ta emot all hjälp och stöd jag kan få denna graviditet för all hjälp är guld värd! Bara att få lite avlastning med Cornelia en förmiddag gör susen för det dåliga samvetet för att man bara orkar mysa och inte leka är hemskt.

Vilken vecka det har varit! Började må dåligt i måndags eftermiddagen och sedan eskalerade det i tisdags till illamående, migrän och feber. Jag var helt utslagen och fick åka på vårdcentralen i onsdags morse där de såg bakterier i kisset så de gav mig antibiotika direkt. Sedan dess har det varit upp och ner, varannan dag har jag kunnat vara uppe på benen max 10 minuter utan att få svindel och varannan dag lite lite bättre. I dag har jag dock orkat mig ut med Cornelia för snölek i 20 minuter samt ätit lunch på Vezzo med henne och min pappa och det var så skönt att få vara normal en stund. Var första måltiden jag verkligen njöt av och som jag åt mer än nåt handfullt så nu är min craving deras asiatiska sallad. Kommer verkligen få kämpa på med mat och dryck den kommande tiden så jag kommer ikapp och får lite energi och det är helt ärligt rätt jobbigt när man har en ätstörning i bagaget. Jag blir ju så rädd att tappa för mycket eftersom jag vet hur dåligt jag mår av det så tvingar mig själv att äta även när jag mår som värst och har bytt ut min annars så väldigt hälsosamma kosthållning mot mer energirik mat som panpizza, strips, rostbröd för att få i mig så mycket energi som möjligt på det lilla jag klarar av att få i mig. I dag har jag dock lite aptit så hoppas det håller i sig för det vore ju trevligt att få njuta av mat åtminstone några dagar i veckan!

SÖNDAG DEN 2/2 

Den senaste veckan har vart riktigt tuff. Illamåendet har legat som ett lock sedan tisdags eftermiddag och jag har haft svårt att få i mig mat. Hulkar men kräks i allafall inte men känner mig väldigt matt i kroppen. Var hos barnmorskan i torsdags för inskrivning och det gick bra men hade lågt blodtryck och det syntes på urinprovet att jag fick i mig lite för lite så ska be dem ta urinprov på tisdag när jag tar inskrivningsproverna så det inte blir sämre. Vill bara få må bra nu så jag kan börja glädjas för allt fint i livet!

Helgen var tuff med illamående från morgon till kväll men de senaste dagarna har jag fått stunder som varit bättre. Nu är jag i vecka 11 (10+2) och om exakt två veckor är det dags för första ultraljudet i och med Kubtest. Känns nervöst men om allt ser bra ut där kommer jag kunna slappna av mer och gå ut med min graviditet. Då blir det lite mer verkligt och det tror jag blir bra så jag kan fokusera på slutmålet. Ska även ta nya sköldkörtelprover men inte förrän om tre veckor. Blir lite nojig över att de väntar så länge då en för låg sköldkörtelproduktion kan skada barnet men antagligen ligger jag lågt på ”normalskalan”. Drömde föresten inatt att jag fick en pojke och det var en chock för jag är så säker på att det är en till flicka. Ska bli spännande att se vad det blir!

I dag har det varit en jobbig dag men riktig ”sjösjuka” men jag biter ihop och försöker vara med så mycket som möjligt. Försöker även blicka framåt för på onsdag har vi KUB-test och jag kan knappt vänta! Vill bara få ett positivt besked så att jag verkligen våga landa i detta och sedan berätta för de som inte vet. Är såklart nervös men försöker att hålla tankarna positiva och det känns skönt att vi inte gått ut offentligt med det ifall det skulle vara något, då får vi ta våra beslut i lugn och ro och det känns viktigt!

Update efter ultraljudet:jag var så otorligt känslosam innan vi kom dit så när vi gick förbi ett par med en alldeles nybakad bebis som var på väg hem från BB på sjukhuset tårades ögonen. Hade nog inte riktigt förstått hur känslomässig jag är i allt detta förrän det var dags för ultraljud som gör det hela mer verkligt. På ultraljudet fick vi en barnmorska vi haft förut, som är superbra, så det var jätteskönt och hon förklarade vad KUB-testet går ut på, vad som händer efteråt och så vidare. Det kändes väldigt tryggt och hon berättade exakt vad hon gjorde under hela mätningen och sedan uträkningarna så jag kände mig väldigt delaktig. När vi sedan kikade på resultatet och det visade bra resultat började jag gråta för då kändes det som en milstolpe, som att allt blev verkligt och att vi ska få ett till barn. När man är lite äldre finns det väldigt mycket oro så det var skönt att få göra detta och även om man aldrig kan vara säker på något så blir man ju lite lugnare. Nu kommer jag fortsätta skriva om graviditeten veckovis så ni behöver inte gå igenom såna här milslånga inlägg igen men jag tänker att det kan vara kul att få följa med den ”hemliga” tiden också.