Annawii

”Jag följde din blogg för ca 14-15! år sedan, då led du av ätstörningar. Hur mår du i det idag? Vilken hjälp var den bästa? Jag är mamma till en dotter och känner mig oroad över att hon ska växa upp med instagram etc och alla retuscherade bilder och ideal
som råder idag. Hur tänker du med din bakgrund av sjukdomen? Har full förståelse om det är för privat och du inte vill skriva om detta.” 

Mitt svar:

Hej Sandra! Vad fint att du hängt med så länge och följt min resa genom livet, känns helt sjukt att jag bloggat så länge! Jag förstår din oro till fullo då jag själv är mamma till en dotter och ser hur idealen ser ut och hur hårt pressade många unga tjejer är. För det handlar ju inte främst om skönhetsideal när det kommer till ätstörningar utan mycket om all annan press som kan få oss att må dåligt och vilja skada oss själva för att få ”ventilera” den smärta man kan bära på innuti.

Jag känner absolut att jag fortfarande bär på skärvor av min ätstörning än i dag och de gör sig extra påminda när jag inte mår riktigt bra. Min första reaktion när jag bär på smärta eller ångest är att jag lätt tappar aptiten men skillnaden mellan nu och då är att jag äter trots att jag inte har något sug. Detta för att jag vill må bra och eftersom jag vet att om jag skippar maten skapar jag en nedåtgående spiral som inte leder till något bra. Det jag försöker göra när jag mår bra är att fortfarande utmana mig själv och jag har gjort mig av med våg sedan många år tillbaka och gett bort kläder som jag hade när jag var som smalast för att inte kunna jämföra min kropp mellan då och nu. Jag kommer nog alltid att aktivt behöva göra bra val för mig själv för att hålla mig sund och även om det är jobbigt att behöva vara så engagerad är det även bra då jag visar mig själv att jag förtjänar min egen omtanke.

Jag fick olika sorts behandlingar i form av KBT, gå i matgrupp samt Psykodynamisk terapi och jag tror att allt var bra för mig men det som gav mig mer självkänsla var sistnämnda. Där fick jag en chans att gräva lite djupare i mig själv och jobba med något jag har svårt för – relationer. Jag var extremt konflikträdd innan och vågade aldrig säga till när någon var elak eller sårade mig och den terapin startade en process som jag fortfarande arbetar aktivt med. Jag tror att just den biten var grunden till min ätstörning eftersom jag tryckte undan så otroligt mycket att jag behövde hitta ett sätt att få ut smärtan på och då blev det genom att straffa mig själv.

Det jag tror är viktigt som förälder är att försöka vara öppen, prata om känslor utan att pusha för mycket och att hemmet ska vara en trygg ”safe zon”. För mig var hemmet aldrig problemet utan där har jag i princip alltid känt mig trygg så det var kanske därför jag fick min ätstörning lite senare. Jag tror även att det är viktigt att inte kommentera sin egen eller andras kroppar utifrån utseende och vikt och att visa att en kropp bara är en kropp. Under 90-talet fanns inte den kunskap vi har i dag så då pratades det mycket om bantning och kroppar över barnens huvud och det tror jag vi kan ta lärdom av och inte ta med till våra barn i dag. Sedan gäller det såklart att se varningssignaler och att inte sopa problemen under mattan. Det tar tid att bli frisk och man behöver inte vara totalt avmagrad för att få hjälp så märker man att nåt är fel ska man söka professionell hjälp direkt för ju fortare man tar tag i det sesto större chans har man nog att bli helt återställd.

Sist av allt tror jag man ska försöka komma ihåg att en ätstörning väldigt sällan bara handlar om ideal och själva vikten utan det ligger oftast så mycket mer bakom. Det kan därför vara viktigt att inte bara stirra sig blind på vad för media barnen konsumerar
utan även på hur deras självkänsla är och om de är trygga. Försöker man att ha ett tryggt och tillåtande klimat i hemmet så kommer man en bra bit på vägen även om skola, vänner och yttre faktorer såklart också påverkar väldigt mycket. Man kan även
vara med och påverka i skolan så att det finns en tillåtande miljö där oavsett vad man är för typ av människa så att mallen inte blir för snäv och man känner att man inte passar in.

Hoppas att detta inlägg blev allt för snurrigt och det kan ge nåra tips och råd till dig/er!