En sak som jag är så enormt tacksam för är att vi har haft sån tur och lärt känna så fina människor sedan vi flyttat hit, både på jobbet och i vår närhet. Människor som välkomnat oss och tagit emot oss utan att vi behövt anstränga oss i ett klimat där man aldrig känner sig utanför, bara inkluderad. Det är en sån fin känsla men samtidigt är det svårt för mig att förstå att jag kan få ha det så.Jag vet inte varför men jag har alltid känt mig underlägsen och som att jag alltid måste anstränga mig lite mer för att få vara med. Kanske har det med tonåren att göra för då var det ofta så, jag var andrahandsvalet och jag tror att det har präglat mig väldigt mycket. Det är självklart jobbigt att känna så men samtidigt gör det att jag fortfarande blir lika glad när jag känner att jag är en jämlike till 100% och att jag är en person som saknas om jag inte är med.
Kanske är det landet-mentaliteten, att man är mer beroende av varandra och hjälps åt eller så har jag helt enkelt haft tur som hittat rätt vänner och arbetskamrater. Här ser man inte bara över sitt eget hus utan värnar om varandra och det passar mig väldigt bra då jag är väldigt omtänksam och gillar flockmentaliteten trots att jag är introvert. Det känns tryggt och jag kan släppa ner axlarna och bara vara mig själv.
Det är en fin känsla att få känna sig viktig, behövd och saknad när man inte är med och jag tror det är bra för min självkänsla. Förr jagade jag efter det men kände då att jag var ”jobbig och för intensiv” men nu kommer det mer naturligt. Det var en roll jag axlade redan som tonåring och jag tror jag haft svårt att ta mig ur den även som vuxen. Men med barn, flytt och ny miljö fanns det inte längre tid till det och jag tror jag släppte ner garden och kanske varit mig själv lite mer i nya relationer. Förut var ju det otänkbart då ”bara jag” inte var tillräckligt men i dag vill jag att det ska räcka, annars får det vara.
Det är väldigt fint att få känna så här och att kunna känna tacksamhet för de små sakerna och känslorna i livet. Jag känner mig tryggare och tryggare i mig själv och vågar visa allt mer vem jag är, både de bra och dåliga sidorna. Även på jobbet känner jag detta och det beror såklart på världens bästa arbetskramrater. Människor jag kan skratta med, människor som är omtänksamma och människor jag kan sucka tillsammans med i bland. Det är fint att äntligen kunna andas ut lite och att slippa jaga allt för det var väldigt uttröttande.
Kan någon av er känns igen sig i detta?
Jag har alltid, under hela mitt liv, känt mig lite utanför och annorlunda. Jag blev mobbad i skolan som liten och jag tror det är den känslan som sitter kvar. Jag har inte haft en bästis genom hela livet som jag ser att många andra haft, har heller inte hittat några nära kompisar under varken gymnasiet eller universitetet. De närmsta vänner jag har har flyttat till andra städer, utomlands eller kommer helt enkelt från andra länder som jag har träffat på resor eller när jag pluggat i andra länder. Så jag förstår hur du menar. Man jagar något man aldrig ska behöva jaga och det är väldigt uttröttande. Samtidigt så är det på något sätt svårt att sluta när man inte har de där nära relationerna man önskade att man hade.
Åh vännen! Tack för att du delar med dig om detta och du verkar vara väldigt klok. Det är väldigt uttröttande att alltid känna att man måste anstränga sig mer än alla andra för att en relation ska fungera och det är nog först nu jag börjarvåga släppa på det och prioriterar de relationer där det är mer jämnställt.
Kram fina
Varm kram.