Annawii

Minns hur vi praktiskt taget flyttade in hos dem i en vecka när allt började och hur jag bara inte klarade av att åka hem eftersom jag inte ville vara ensam när Micke jobbade. Mamma som hjälpte mig med lillan, hittade på saker med oss och både hon och pappa som skjutsat till sjukhus och sjykgymnaster då jag samtidigt led av en enorm värk. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och jag hoppas att de förstår hur otroligt viktiga de var för mig under denna tid. 

Det är något speciellt med att ha ett sånt tryggt skyddsnät för det gör att man faktiskt kan slappna av en stund och bara få vara liten. För det måste man få vara en stund för att sedan börja klättra uppåt och bli stark igen. Utan människor som finns där på riktigt tror jag att det är svårt och då tror jag inte riktigt att man kan bearbeta alla jobbiga känslor som man faktiskt får när man inte vet om man väntar på ett fruktansvärt sjukdsomsbesked. 

Jag har enorm tur som har en sån otroligt fin familj i både min och Mickes och de betyder allt för mig. Jag vill finnas för dem till 110% i deras liv och jag vill framförallt föra vidare denna enorma trygghet till Cornelia. Ge henne samma trygga bas som jag har så att hon känner att hon alltid kan komma hem och andas ut. Att det finns hjälp, kanske inte ekonomisk men absolut emotionell hjälp för den är så otroligt viktig. 

Jag vet att ni berörda läser min blogg och jag vill bara säga tack, tack och tusen tack. Så fort vi samlat alla krafter så blir det självklart en pangmiddag hemma hos oss för att fira livet. Sedan får vi hoppas att det kommer mer att fira framöver och att det kan sluta komma så många motgångar på en och samma gång men kommer de vet jag att vi klarar dem tillsammans. För vi tar hand om varandra och har man det klarar man det mesta!