Här om dagen fick jag frågan om hur allt känns kring det här med knölen i bröstet och hur det känns att gå i väntan och då stannade jag upp lite för att reflektera. Jag tycker att det gått bra hittills och 90% av tiden tänker jag inte en tanke på det. Dock tycker jag att det kan vara jobbigt på kvällar när Micke jobbar sent och lillan somnat för då har jag tid att tänka och fundera. Jag tycker även att det är jobbigt att känna mig trött och slut utan anledning (händer som tur är inte så ofta) eftersom jag då kopplar ihop det med knölen och snuddar vid tanken ”Tänk om”.Men allt som oftast går det bra och förra veckan började vi det stora projektet med att sluta amma helt. Det går över förväntan och nu är vi nere på två tillfällen per dag och i Bulgarien ska jag ta bort morgonamningen också. Tycker lillan är superduktig och även om man inte helt kan resonera med en 2,5-åring förstår hon och hon accepterar det. Tycker hon är väldigt duktig och jag är förvånad över hur bra det går med tanke på hur tokig hon är i maning min lilla tjej ♥.
Förhoppningsvis är vi amningsfria efter vår resa och då vill jag bara få detta ur världen. Jag vill ha ett svar på vad det är och kanske eventuellt ta bort den om den inte försvinner av sig själv. Just nu är den hårdare än någonsin och eftersom jag är så nätt upptill så syns den lite på sidan av bröstet. Inte så att den stör estetiskt men psykiskt stör den eftersom den påminner om något jobbigt. Ni som varit här förstår säkert och har man inte varit här är det nog svårt att förstå. Hur som helst lär man sig leva med oro och att inte veta och man glömmer ofta bort. Men det är självklart klart att det ligger där i bakhuvudet och till jag får veta helt 100 att den är helt ofarlig så kommer det att poppa upp tankar då och då.
Hur hanterar ni oro och väntan?
Heja dig. Känner du dig ledsen att "måsta" avsluta amningen, hade du hellre velat fortsätta och ta avslutet i er egen takt/när C vill sluta, eller känns det nu som en "bra anledning" att få sluta?
Nej det känns bra faktiskt, hon blir inte ledsen längre av att inte få amma och jag ser fram emot att få mysa på ett nytt sätt <3
Hej underbara Anna.
Jag hade inte klarat mig utan Gud. Det är enbart så jag kan hantera jobbiga händelser i livet. När jag började lita på Honom så blev allt så mycket lättare och gladare. Jag ska be även för dig. Kramar från Ulrica
Att vänta är ju alltid hemskt jobbigt. Jag är dålig på det där. Har själv inte varit med om något liknande, men när pappa skulle på koloskopi nyligen så började jag ju oroa mig 5 månader i förväg att det skulle vara cancer… Det var dock bara lite polyper som tur är. 🙂 Men usch jag är oroligt lagd, så vet inte hur jag hade hanterat det du går igenom. Tycker du är så stark. <3
Jag har en vän vars mamma har 4 barn. När barnen blivit 6 månader har hon tröttnat på amning och då åkt iväg under en vecka till sin mamma för att vänja av barnet cold turkey. 😛 Snacka om att ha bestämt sig haha…