Det har hänt väldigt mycket jobbigt under detta år som varit påfrestande för mig men samtidigt lärt mig enormt mycket. Jag har blivit tvingad att ta ett steg tillbaka och börja tänka om, ifrågasätta och ändra mitt sätt att leva. Först kom beskedom hudcancern i närmsta familjen, sedan fick jag enorm värk som inte ville ge med sig och så hittade jag en nöl i bröstet på det. Jag minns att när jag hittade knölen kände jag bara ”Nu är det jag som tar ett steg tillbaka” nästan meddetsamma
och för en gångs skull lyssnade jag på mig själv.
Jag slutade omgående med att stressa för städ och att ha det perfekt hemma, jag slutade producera en mindre modetidning varje dag i bloggen och i stället tog jag hand om mig själv. Jag vilade, lyssnade på vad JAG ville göra som skulle göra mig glad och
började vara mer i stunden. Inte bara sådär som alla säger att man ska vara utan jag var verkligen det. Det var så skönt och för första gången på länge kunde jag sova bra, skratta och vara lugn i kroppen.
började vara mer i stunden. Inte bara sådär som alla säger att man ska vara utan jag var verkligen det. Det var så skönt och för första gången på länge kunde jag sova bra, skratta och vara lugn i kroppen.
Jag tror att jag var väldigt nära att gå in i väggen innan allt det här hände för jag hade inte sovit en hel natt på 2,5 år, haft ett perfekt hem 24/7, stressat för allt jag skulle hinna hela tiden och kände konstant att jag missade nu:et. Jag hade så
många egna krav på mig själv att de åt upp mig och det var hemskt. Det blev som ett ekorrhjul av stress och press som egentligen bara fanns i mig själv och jag hade inte kraften att ta mig ur eftersom jag var rädd att allt skulle fallera om jag sket
i något ”måste”.
många egna krav på mig själv att de åt upp mig och det var hemskt. Det blev som ett ekorrhjul av stress och press som egentligen bara fanns i mig själv och jag hade inte kraften att ta mig ur eftersom jag var rädd att allt skulle fallera om jag sket
i något ”måste”.
Men allt fallerade inte utan jag blev starkare och tryggare trots att jag ändå var/är skör av allt jag gått igenom och fortfarande går igenom. I bland behöver man nog ett riktigt stopp i kugghjulet för att man ska byta väg och inte köra på som en ångvält.
Jag behövde i allafall det för annars hade jag nog inte bytt bana och börjat ta hand om mig själv och leva livet. För det gör jag i dag som aldrig förr. Har jag ont vilar jag, vill jag vara kreativ är jag det (inte genom att göra kollage till bloggen
utan jag pysslar med lillans dockskåp eller något annat DIY-projekt som är helt kravlöst) och jag har mycket mer tid för tankar och reflektion som jag kan gärna skriver och delar med mig av (som jag saknat det!).
Jag behövde i allafall det för annars hade jag nog inte bytt bana och börjat ta hand om mig själv och leva livet. För det gör jag i dag som aldrig förr. Har jag ont vilar jag, vill jag vara kreativ är jag det (inte genom att göra kollage till bloggen
utan jag pysslar med lillans dockskåp eller något annat DIY-projekt som är helt kravlöst) och jag har mycket mer tid för tankar och reflektion som jag kan gärna skriver och delar med mig av (som jag saknat det!).
Jag önskar såklart att vi inte hade behövt gå igenom alla hemskheter men det har i allafall kommit en positiv sak ur det och det är att jag gått från robot till människa igen. Alla mina nära märker av det och jag är mycket mer i kontakt med mig själv.
Det är en fin känsla och jag är både tacksam och stolt över att jag kunnat bryta ett sånt starkt mönster. För varje dag jag bibehåller detta blir jag starkare i mig själv och inser mitt eget värde. Jag behöver inte överprestera för att duga, jag ska
omge mig med människor som vill vara med mig och värdesätter mig och jag är okej precis som jag är. Jag har dåliga och bra sidor, är både stark och skör, duktig och slarvig och det är okej. Min toleransnivå för andra är i bland lite för hög och lite
för stram när det kommer till mig själv så jag ofta hamnar i underläge i vänskapsrelationer, men det blir bättre ju mer jag accepterar mig själv så jag går framåt. Jag hoppas att jag kan ge lite hopp hos er andra som går igenom jobbiga saker för även
i mörkret finns det små blommor som blommar ♥.
Det är en fin känsla och jag är både tacksam och stolt över att jag kunnat bryta ett sånt starkt mönster. För varje dag jag bibehåller detta blir jag starkare i mig själv och inser mitt eget värde. Jag behöver inte överprestera för att duga, jag ska
omge mig med människor som vill vara med mig och värdesätter mig och jag är okej precis som jag är. Jag har dåliga och bra sidor, är både stark och skör, duktig och slarvig och det är okej. Min toleransnivå för andra är i bland lite för hög och lite
för stram när det kommer till mig själv så jag ofta hamnar i underläge i vänskapsrelationer, men det blir bättre ju mer jag accepterar mig själv så jag går framåt. Jag hoppas att jag kan ge lite hopp hos er andra som går igenom jobbiga saker för även
i mörkret finns det små blommor som blommar ♥.
Känner någan av er igen er i att hitta ”hem” under en jobbig period?
Senaste kommentarer