Jag har ju varit ganska off här på bloggen på sistone och det har sina anledningar. Dels har jag ont i axlar och ögon, dels har jag gått igenom en jobbig grej som jag försökt sammanfatta i ett dagboksinlägg här. Det har varit jobbigt och vi har inte fått slutgiltligt resultat än men jag känner mig väldigt hoppfull men slut.
Fredag 22/3
Vi har checkat in på hotellet, ätit lunch och lillan sover. Jag kommer på att jag inte undersökt mina bröst på jag vet inte hur länge så jag gör det. Hittar inget i vänstra, går över till högra och stelnar till – känner och känner. Är det en knöl? Ja, det är det. Ber Micke känna och jag märker att han försvinner bort i tankarna men han säger ”Vi lämnar det nu och tar det nästa vecka.Söndag 24/3
Vi åker för att hämta Cornelia hos mina föräldrar då hon sovit där en natt. Jag är skör på grund av nacken och bryter ihop då det här med knölen blir lite för mycket. Micke mår också dåligt för han är livrädd att det ska vara nåt farligt. Jag rycker ändå upp mig och vi får en lugn bra dag ihop.Måndag 25/3
Jag ringer kirurgen och får en snabbremiss till mammografin. Är inte oroad och sover för första gången på flera år nästan en hel natt. Bristen på oro kan bero på att jag hade ögonmigrän när jag kom hem från jobbet ilket gör att allt fokus hamnar där.
Tisdag 26/3
Sjukskriver mig då nacken strular och mamma kommer över. Ber henne känna på knölen och hon bekräftar – ja, det är en knöl och den är golfbollsstor. Jag är ändå lugn och sover bra på natten men Micke mår inte bra.Torsdag 28/3
Ringer mammografin och får veta att de inte fått remissen då läkaren inte skrivit under. Börjar gråta okontrollerat på min morgonpromenad så jag pratar med två vänner och lugnar mig. Är ju egentligen väldigt lugn i allt detta men vill bara få kolla knölen så när det blev extra väntan brast det för mig. Jag förstår att det är normalt inom vården men när man går i väntan för eventuell cancer så kan man inte kontrollera sina känslor. Får i allafall prata med kirurgen och de lovar att läkaren ska skriva på så jag är lugn och sover en hel natt.
Fredag 29/3
Bestämmer mig för att jobba trots nacken men behöver inte sitta så mycket vid datorn. Precis när jag ska gå in på jobbet får jag en tid för mammografi på lördagen och när jag lägger på telefonen är jag alldeles skakig. Det blir så verkligt, innan kunde jag distansiera mig från det. Jobbet går ändå bra trots att tankarna är på annat håll och efteråt åker vi till stan för att sova där. Både jag och lillan sover dåligt, vet inte om hon känner av nåt för hon är väldigt mammig.Lördag 30/3
Jag mår ok men är nervös, Micke är orolig och jag märker att han är distansierad. Jag vet hur det är att vara där han är då en i närmsta familjen gått igenom hudcancer alledeles nyligt så jag kramar om honom och försöker lugna. Konstigt nog är det lättare att vara den med knölen, det känns som att man har mer kontroll. Är säkert olika för alla men jag har mycket svårare att hantera när det är andra som är sjuka än jag själv.Nåväl, lillan är jätteledsen så fort jag inte är nära så jag leker med henne och vi går ut till en lekpark fram till hon ska sova. Efter lunch vilar vi en stund men jag får ingen ro så jag lockar håret och sedan åker vi tidigt så vi kan ta en fika innan på sjukhuset. Det blir ingen mysig fika då jag är rastlös ch börjar känna allvaret.
När vi kommer fram till Mammografin finns inte min tid registrerad och jag svajar lite men sjuksköterskan löser det och jag får göra mammografin direkt. Den gick superbra och jag tyckte inte att det gjorde särskilt ont. Efter den får vi komma in i ett rum med ultraljud och jag får sätta mig på en brist med en filt över axlarna i väntan på läkaren.
Det var en jobbig väntan då man inte vet vad man väntar på. Hon kommer ganska snabbt och då gör hon ett grundligt ultraljud och känner på knölen. Det visar sig vara en körtel som blivit väldigt kompakt som en klump. Det ser bra ut på ultraljudet men strukturen är annorlunda så hon vill ta ett cellprov för att utesluta att det kan vara nåt elakartat. Eftersom jag ammar gör de ett mindre cellprov från körteln och det gör inte ont.
När det är klart får jag klä på mig och gå hem. Då blir jag alldeles skakig för det blir som att alla underliggande anspänningar kommer på en gång. Vi ringer och berättar för de närmsta och efter en biltur och handling kan jag börja slappna av och känna någn form lättnad. Micke vill vänta till provresultatet kommer för han är cyniker men ju längre dagen går desto mer kan jag slappna av. Är dock väldigt skör rent kroppsligt och fryser och skakar lite under hela kvällen.
Söndag 31/3
Sover oroligt och känner mig manglad när jag vaknar. Känns som att all energi är borta och jag skulle vilja sova en vecka, gissar på att det kan bli så när man omedvetet gått och spänt sig. Känns som att det varit så mycket det här året – först hudcancer, sen barnsjukdommar, sen nack- och ögonvärk i två månader och sen detta. Det tar på och jag känner mig lätt utbränd men tar en prmenad och leker en stund ute med lillan och mår bättre så nu känner jag att jag orkar lite.Nu får vi bara vänta ch hoppas på att de fick tillräckligt med celler så jag slipper göra ett större cellprov och att det inte visar nåt. Jag tror verkligen inte att det är något efter att vi träffat läkaren men man vill såklart veta vad det är. Jag kommer även få göra en ny mammografi när jag slutar amma eftersom bröstet förändras då och de vill ha koll. Känns tryggt!
Så nu vet ni varför jag varit lite avlägsen för jag har inte varit sugen på att skriva nåt plus att jag inte orkar sitta så länge vid datorn. Ska till sjukgymnasten på onsdag och blir det inte bättre då får jag söka hos vårdcentralen också för hela livet blir ju påverkat. Vill bara få må bra nu i kroppen för rent psykiskt har jag lärt mig väldigt mycket den senaste tiden om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill prioritera. ”Family first” och att skratta, le, ha kul i stället för stressa. Kanske blogga lite mindre eller nischa bloggen mer, vara mer i nu:et och inte ha sådana höga krav på mig själv. Jag vill INTE gå in i någon vägg utan må bra inifrån och ut. Det är viktigt!
Hoppas ni orkat läsa och förstår ♥
Så tufft det måste vara! Hoppas du får bra svar snart!
Tack fina <3
Men fy, så jobbigt. Ändå fantastiskt bra att du tog tag i det direkt och fått så snabb utredning. Låter ju som att du fått lugnande besked av vården hittills, hoppas du får snabbt och bra resultat på cellprovet! Knölar kan ju komma och gå i brösten när man ammar eller precis slutat amma, men det är ju fortfarande så viktigt att kolla upp. Att du delar med dig om det här kanske får någon annan att boka en läkartid som blir livsavgörande.
Jag kan tyvärr förstå hur du känner dig, jag har ganska nyligen genomgått utredning och sedan operation för hudcancer. Man måste gå in något slags kravlöst vakuum för att klara tiden mellan undersökningar och provsvar. Tur att småbarn hjälper en att vara här och nu, ångesten och oron blir inte konstant när man måste fortsätta mata, byta blöjor och läsa sagor. Kram och ta hand om dig!
Ja jag känner mig mycket lugnare och jag kommer vara mycket bättre på att kontinuerligt undersöka brösten från och med nu och hoppas verkligen att jag påverkar andra att också göra det. Det kan rädda liv! Samma sak med cellprov så det är bara att göra det även om man kan tycka att det är obehagligt.
Åh huvva! Hudcancer tar ju också längre tid att utreda så jag känner med dig. Det är en fruktansvärd väntan och precis som du säger går man in i ett vakuum och det är otroligt jobbigt. Och ja barnen gör verkligen så mycket, de gör att man ändå får rutiner och fina stunder även när man inte mår bra <3.
Hoppas det gick bra för dig vännen <3. Stor kram
Håller tummarna det går bra och är något ofarligt ❤️❤️❤️❤️
Tack fina du ❤️
Åh Anna, så tråkigt att höra! Känner så med dig ska du veta. Hoppas verkligen att det inte är något farligt och att du får må bra snart igen!<3
Blev själv svårare sjuk för 1 1/2 år sedan och har bara blivit sämre och sämre, och läkarna håller fortfarande på att utreda vad det är. Förstår verkligen känslan av oro och skräck! Känner också igen det där med att bli bortglömd inom sjukvården tyvärr… Har bl.a. gjort en MR på hjärnan och aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Tiden gick och ingen meddelade mig resultatet av det, satt som på nålar. Fick tillslut veta efter att jag ringt och ringt, det var hemskt verkligen.
Håller tummarna för att det ordnar sig för dig!<3 Kram
Åh men vännen! Får nästan ångest bara av att tänka på din situation så önskar dig allt gott och att du får veta vad det är så att ni kan börja bota det! Skickar största kramen ❤️
Håller tummarna och hoppas att allt blir bra❤ kram
Många kramar från Titti.
Hoppas allt löser sig till det bästa.
Förstår precis vad du går igenom. Jag hittade själv en knöl i bröstet när jag var ca 26 år. Det visade sig vara fibroadenom, vilket är helt ofarligt. Håller tummarna för att det är något liknande för dig.
Kära fina Anna, vilken jobbig situation för er! 🙁 Jag har jobbat inom vården nu i några år och vad jag har sett så är läkarna duktiga på att han ska snabbt se om det rör sig om cancer på ultraljud eller röntgen. Har du någon i din nära släkt som har haft bröstcancer? Jag tror att det bara är någon körtel som har rört ihop sig, kanske pga amning, och jag tror detta kommer gå bra. <3 Håll ut. Tänker på dig! Kram