God morgon söndag! Vi har haft en supermysig helg hittills med korvgrillning med grannarna, god mat, massa utelek och bus. Tyvärr har mitt ögonont kommit tillbaka men det kommer nog från nacken och trötthet och jag har tid hos min sjukgymnast på fredag så jag hoppas jag får lite bra tips då. Så tröttsamt med värk så jag försöker att vara hyfsat offline nu för att itne trötta ut ögonen för mycket.Planerna för i dag är såklart barngympa och i eftermiddag kommer mina föräldrar över på middag. Jag ska göra lasagne och så ska vi köpa en supergod citronglass som vi testade igår till efterrätt. Ska fota den så ni får se för den är sååå god – älskar citronglass! För övrigt är livet bra nu förutom värken för våren kommer ju snart trots all snö som kommit, vi har bästa svärmor här, 2 veckor kvar till vår hotellweekend och jag fick tillbaka på skatten så nu kan vi göra en fin uteplats i sommar. Kul!
Har även hunnit lyssna på Forni & Hamiltons blogg nu på morgonen där de avhandlade hat. Det var så himla skönt att höra att Hamilton fortfarande hatar en person hon inte haft i sitt liv på så många år och att det t.o.m. påverkar henne fysiskt. Det känns som att man i dag inte får ha så starka känslor men jag har det gentemot vissa människor som skadadde mig djupt på högstadiet och då känns det skönt att man inte är ensam. Det är okej att ha starka känslor och att inte kunna förlåta och glömma, man kan gå vidare ändå och har ingen skyldighet gentemot dem. Vet att vissa tror att man måste förlåta för att kunna gå vidare men det tror jag inte, kan man inte så kan man inte. Vad tycker ni?
Ha nu en fin dag och ta hand om er!
Det kan säkert vara väldigt svårt att förlåta, jag tror det viktiga är att gå vidare och "acceptera" att det inte kommer bli någon skillnad oavsett om man hatar eller inte, förlåter eller inte.
Jag tror på att förlåta för att få frid i sinnet. Förlåta för din egen skull MEN för den saken skull inte acceptera det beteende du blivit utsatt för. Jag jobbar själv med detta som i en process i att gå vidare i min personliga utveckling.
Jag tror på att förlåta för att få frid i sinnet. Förlåta för din egen skull MEN för den saken skull inte acceptera det beteende du blivit utsatt för. Jag jobbar själv med detta som i en process i att gå vidare i min personliga utveckling.
Det är helt okej att ha de starka känslorna. Dock så tror jag det är bra att försonas med det på ett eller annat sätt. Peace, love and understanding. Harmoni osv.
Du är ju dessutom den bästa personen jag känner, du har alltid varit det. Du är min kompass och mitt ankare när jag är behöver det. Jag älskar dig och HATAR att dessa personer påverkar dig negativt än i dag. Eller, så har jag fel, det kanske inte är negativt för dig, du kanske får nån drivkraft av det.
Hur det än må vara…. ska jag spöa dom? Jag gör det…
Klart man inte måste förlåta. Men vem straffar man? Tror inte att personen du hatar mår varken bättre eller sämre. Men du däremot går ju runt med starja, dränerande känslor av hat. Du är ju en vuxen människa som väljer för dig själv och det är självklart ingen annan som kan avgöra Hur du ska känna. Men personligen har jag valt att släppa taget om de som sårat mig och gå vidare, för jag orkar och vill inte ha en källa av onda känslor i mitt sinne. Det har varit en resa men när den var över kände jag mig lätt och fru. Det var rätt för mig. Drt behöver inte vara det för andra såklart, vill betona det. Men jag tyckte r min del att den enda som led av mitt hat, mina djupa känslor av besvikelse och förakt och rädsla, det var jag. Det betyder ju inte att jag tycker att de som svek och sårade mig gjorde rätt. Jag tycker inte att handlingar och ord är rättfärdigade. Men jag håller det inte kvar inuti mig längre, så att det gör ont varje gång jag tänker på det, så att jga hatar och önskar de involverade personerna illa. Och för mig är det en enorm lättnad.
Jag känner också ett starkt hat mot en person jag inte träffar,ser eller har med att göra överhuvudtaget. Men hon var så himla elak mot mig som liten och jag kan lixom inte förlåta det. Att barn kan vara så elaka. Vart kommer ett sådant beteende ifrån? Föräldrar?
Vad skönt att jag inte är ensam men det är väl så att det som händer under vår uppväxt, särskilt under tonåren då man utvecklas väldigt mycket, påverkar oss väldigt mycket. Jag vet faktiskt inte! Tror det finns så många orsaker som allt i från osäkerhet och frånvarande föräldrar till att de faktiskt inte är sympatiska människor. Det finns ju de som fortsätter vara elaka livet igenom och de som växer upp och ifrån det. Tyvärr har min gamla onda demoner aldrig bett om ursäkt (varken till mig eller andra vad jag hört) så de verkar inte reflektera så mycket och vara medvetna om sina personligheter. Kram fina och ta hand om dig <3
Jag känner också ett starkt hat mot en person jag inte träffar,ser eller har med att göra överhuvudtaget. Men hon var så himla elak mot mig som liten och jag kan lixom inte förlåta det. Att barn kan vara så elaka. Vart kommer ett sådant beteende ifrån? Föräldrar?