Jag lyssnade på podden ”Ofiltrerat” här om dagen där hon intervjuade Sara Dahlström, aka ”Fitnessfeministen” och det var en riktigt bra intervju. Jag följde inte henne sedan innan så hade ingen koll på henne men blev väldigt berörd av hennes historia. Hon fick nämligen en hjärntumör i tonåren som de fick operera bort akut och då förstördes hypofysen som styr de flesta hormoner och kortisol i kroppen (jag är inte insatt så läs på mer ifall ni vill ha mer fakta). Detta innebar att hon måste äta vissa mediciner under resten av sitt liv för att kunna vara vid liv, däribland kortison. Kortisonet gör att det är svårt att hålla vikten så de första åren efter att hon gjort operationen gick allt ut på att inte gå upp i vikt, mot alla odds. Det var det viktigaste, det var det allt kretsade runt som jag tolkade hennes ord.Jag blev alldeles matt när jag hörde det för det är ju så sorgligt att en ung kvinna, som precis fått livet tillbaka, ska behöva känna så men ändå förstår jag henne till 110%. För tyvärr är det så att det än i dag är ett tabu att vara tjock i de flesta sociala sammanhang. Det spelar ingen roll att man är sjuk och inte kan hålla vikten på grund av en medicin, man ska ändå späka sig själv för att försöka passa in. Och helt ärligt ska det inte spela någon roll om man är sjuk eller frisk, det SKA vara okej att vara tjock punkt slut.
Som tur är har Sara i dag helt skippat allt det och är chefredaktör på Hälsa & Fitness, kroppsaktivist och verkar vara väldigt trygg i sig själv. Hon är stolt över sin kropp och visar en stark träningsälskande kvinna på sin Instagram. Tyvärr möts hon av hat eftersom hon är tjock OCH tränar. För tjocka kan ju inte träna, eller? Hon kan inte göra rätt, tränar hon inte är hon lat och tränar hon är det heller inte bra. Man blir fångad i en fälla om man är överviktig.
Jag själv har varit tjock så jag vet hur jäkla tungt det kan vara pysiskt och jag har även haft anorexia där allt kretsade kring att vara smal. Med tanke på min bakgrund är jag ärrad så jag kan känna igen mig mycket i den där känslan ”Bli inte tjock vad du än gör” och jag blir så ledsen att det ska vara så viktigt i dagens samhälle. För vi kan lura oss själva och säga att det inte är så, men då har man nog aldrig varit tjock själv och mött allt hat, fördommar och hinder som man nås av dagligen. Förhoppningsvis är det lite bättre i dag när det finns kroppsaktivister som visar upp en motpol för det fanns det inte när jag var ung, men jag tror inte det räcker.
Jag tror att vi måste sluta dömma människor enbart utifrån deras yttre och sluta applicera egenskaper enbart baserade på utseenden. Att vara smal betyder inte att man automatiskt är hälsosam, att vara tjock betyder inte att man automatiskt är ohälsosam. Det är även okej att vara tjock och ohälsosam, det är den personens val och säger faktiskt inget om dennes karaktär och personlighet. Jag tror även att det behövs en större bredd inom modeinsdustrin på riktigt, där plus size inte innebär storlek 40/42. Det kommer säkert ta tid men det går framåt och börjar man med sig själv så kan man säkert inspirera andra!
Hur känner ni kring det här?
Precis som du har jag både varit överviktig och normalviktig/smal. Och det är en ganska nyttig erfarenhet! Jag har gått från så mycket komplimanger till "Men du tränar aldrig va?" och andra fördomar… Folk fattar inte att när jag var som smalast så var jag inte snäll mot min kropp, men som du säger så är fördomen att smal = hälsosam. :/ Samhället är verkligen stört vad gäller detta och jag hoppas så på förändring inom en snar framtid.
Jag glömmer aldrig ett blogginlägg jag läste av en tjej som alltid haft viktproblem och när hon fick cancer (!) tänkte hon att iaf är det ett pyttelitet plus att få bli smal av cellgifterna… Men nej, av allt kortison blev hon istället större och hon skämdes och vad så besviken. Det gjorde ont i hjärtat för det visar hur mycket en låg vikt betyder för många idag. Vi är så hjärntvättade…