Det har hänt en jobbig sak i mitt privatliv och detta påverkar mig på så många plan. Inte bara isolerat i den händelsen utan jag börjat ifrågasätta och tänka allt mer på hur jag lever mitt liv och är som person. Jag är nämligen en sådan person som upprätthåller de flesta relationer, tar kontakt och hör av mig. Försöker att höra av mig regelbundet så att relationer inte ska rinna ut i sanden.Men när jobbiga saker händer så funderar jag mycket och en återkommande fundering är det här med relationer och hur jag egentligen vill ha det. Jag börjar fundera på om det verkligen är sunt att många av mina relationer är uppbyggda på att det i huvudsak är jag som hör av mig och vårdar relationen. Vet att det ofta är så att en är mer drivande i en relation så jag vet inte vad som är rätt eller fel men när energin tryter så känns det mer vettigt att vårda de relationer som är mer ömsesidiga.
Har lagt ner många terapitimmar på detta då det är något som gnagt i mig ända sedan tonåren, så egentligen vet jag nog innerst inne vad som känns rätt för mig. Att jag kanske borde visa mig själv mer uppskattning och ha mer tro i att det finns människor som vill vårda min vänskap lika mycket som jag värnar om den. Jag tror dock inte det handlar om att jag ses som mindre värd utan snarare om att livet snurrar på lite för fort, men handlingen i sig kan ändå få mig att känna mig mindre värd. Förstår ni hur jag tänker? Att bara för att en handling inte är av ont uppsåt eller att det ens finns en tanke bakom så kan handlingen mottas på ett smärtsamt sätt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att dela dessa tankar med er och sätta ett par ord som funnits länge i bakhuvudet på print. Kanske kan de leda till att jag vågar börja värdesätta mig själv lite mer, kanske får jag en ny tanke av någon av er eller så kanske någon annan bara får känna att det finns fler som känner likadant. För vänskaper och relationer kan vara så svåra och särskilt om man är en HSP-person som känner och tänker mycket. Då finns det mycket att bearbeta när man inte känner sig sedd och kanske egentligen aldrig riktigt gjort det.
Känner ni igen er eller kan ni förstå mina tankar?
Jag skrev för någon dag sen om ensamhetsångest. Så jag kan känna igen mig lite i det du skriver och när jag flyttade från Mora till Älvdalen (det är 4:a mil) så hälsade INGEN av mina vänner från Mora på mig utan jag skulle alltid åka till dom. Det slutade i att jag kände att dom har precis lika långt som jag har och idag umgås jag inte med någon av dom eftersom relationerna kändes inte ömsesidiga så det bara var jag som åkte. Eftersom du alltid hör av dig så kanske dom känner att dom inte behöver höra av sig? Du får påpeka för dom att du skulle bli glad om dom hörde av sig till dig någon gång ♥ Och hör dom då ändå inte av sig så ja…:/
Ja du har så rätt och detta inlägg handlar ju om att jag vill ändra mitt beteende. Inte vara den som ska vara den drivande i alla relationer för det kan kännas ensamt ibland att vara det. Kram fina du ❤️
Ibland behöver man fundera på relationer!
Jag har själv börjat ta avstånd från relationer där det känns som om jag tar alla initiativ och gör alla ansträngningar. Har en vän som bor typ 30 min bort med buss eller 15 min med tåg. Bjudit över henne på middag så många gånger och varje gång ställer hon in eller kör den lata "Jag känner mig rätt sjuk men du får gärna komma hit?" och jag blir så trött på det. Det är faktiskt inte bara jag som ska anstränga mig för att kunna ses. Sedan en annan vän som mest hör av sig när hon behöver hjälp med något, enbart pratar om sig själv och sällan tar mina problem på allvar. Nej båda dessa ryker i år, jag behöver inte känna mig nedtyngd av folk utan upplyft.
Förstår hur du menar då jag gör på samma sätt. Men se det inte som en medveten handling från dem som inte hör av sig, se det som obetänksamhet eller som du också skrev att deras liv är inne i en fas där det bara snurrar på och tiden flyger iväg.
Förstår att dessa tankar kommer när jobbiga saker händer för det är då man behöver sina vänner och det är också då det är som jobbigast att själv vara den som tar kontakt.
Men tänk på att de inte vet hur du har det och att de förmodligen bara blir glada för att du hör av dig.
Sen är det också så att riktiga vänner är de man kan vara ifrån i månader, till och med år, och som när man sedan träffar igen är det som om man aldrig varit ifrån varandra. Det är en underbar känsla! Ibland behöver man ta en paus från varandra helt enkelt.
Men hör inte av dig om det känns jobbigt, hör bara av dig till de som står dig verkligt nära.
Kanske hjälpte mina ord inte alls just nu och det är lite svårt att få fram vad jag menar men jag tror du fattar.
Tänker på dig och din familj – Ta hand om dig!
Kramar fr Maria
Nej alltså det kanske inte kommer fram i inlägget trots att jag försöker få fram det men detta handlar mer om mig själv än om andra och om hur jag agerar/agerat i relationer. Jag känner att jag vill ta ett steg tillbaka och inte vara den som håller uppe allt för det kan bli lite för tungt, särskilt nu när livet är jobbigt.
Det finns så många typer av relationer och behov och för mig är det viktigt med kontakt. Vi bor inte nära någon familj eller nära vänner så då är det viktigt! men som tur är börjar jag bygga fina relationer här nu och då är det viktigt att veta vad som är viktigt för mig så jag inte går in i dem med samma beteende utan att gå in i de relationerna så som jag skulle vilja ha det. Förstår du?
Kram fina