I förra veckan lyssnade jag på Daniel Paris och Antys poddavsnitt ”Svar på tal” där Daniel berättade om att han mött sin största mobbare från tonåren nyligen och hur han reagerade och agerade. Jag blev så glad när jag hörde det för i stället för att bara släta över allt och få mobbarens samvete rent hade han faktiskt berättat allt han fått gå igenom på grund av denne och det var så skönt att få höra att man inte alltid måste vara ”the bigger person”. Har någon skadat en så djupt att det påverkat en även i vuxen ålder måste man få rensa ut innan man kan förlåta för annars blir det inte äkta.Jag har själv tänkt många gånger på hur jag skulle reagera på att träffa mina tonårsmobbare i vuxen ålder och jag får fortfarande obehagskänslor när jag tänker på dem. Har de mognat så pass att de faktiskt skulle komma fram och be om ursäkt för vad de gjort mot mig eller skulle de bara låtsas som ingenting? Sistnämnda skulle göra lite för ont eftersom det skulle kännas som att jag fortfarande är mindre värd och inte förtjänar att bli behandlad med respekt, precis som i tonåren.
Nu för tiden tänker jag inte lika mycket på detta men Daniels berättelse och vetskapen om att vi har klassåterträff med hela vår gamla högstadieskola nästa år gör säkert att jag blir extra påverkad. Jag är långt ifrån säker på att jag ska gå på återträffen då jag inte vill träffa vissa personer men samtidigt vill jag träffa min gamla klass för de är fina människor. Det är ändå sjukt att jag fortfarande blir påverkad av mina gamla demoner men det blir väl så om man aldrig riktigt får en ursäkt/avslut eller på riktigt bearbetat det. Jag önskar så att de hade haft vett att göra rätt för sig då jag vet att de vet att jag mått väldigt dåligt under åren men man kanske känner annorlunda om man står på andra sidan?
Själv har jag absolut inte varit felfri men jag har i allafall ett stort hjärta och kan be om ursäkt när jag gjort fel. Jag är så tacksam att de jag gjort dumma saker mot i tonåren förlåtit mig för det är både fint och stort. Själv skulle jag absolut kunna förlåta om jag fick en genuin ursäkt men det är svårt att förlåta någon som inte känner ånger. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta men kanske uppmuntra andra till att be om förlåtelse till människor man skadat för deras skull och inte sin egen. Att låta den man gjort illa få ro och visa att den är sedd. Det tror jag är viktigt och jag tror att man blir mer ödmjuk och även tillfreds med sig själv om man gör det.
Vad känner ni inför detta?
Jag blev mobbad och utfryst av många av mina klasskompisar åk 1-6. Några av tjejerna var värst, ser dem ibland och får fortfarande ont i magen (jag är 23 år idag). Två av dem ger mig fortfarande smutsiga blickar när dem ser mig. Jag har fått en ursäkt av en kille i min klass som jag sedan gick i gymnasiet med, men annars inget. Skulle min klass ha återträff skulle jag aldrig delta, vad ska jag dit och säga till dem? Jag kommer aldrig förlåta, det måste man inte.
Fint inlägg, dem finns nog många som fortfarande är påverkade av sin mobbning från barndomen i vuxen ålder.
Åh jag kan verkligen relatera och det är därför jag är så kluven till att delta nästa år. Min högstadieklass var bra så gällde det bara dem hade jag inte tvekat på att gå. Men att behöva se dessa (ursäkta ordvalet) idioter till killar vet jag inte om jag pallar. Kan bara gissa på att de är lika självgoda nu som då så jag skulle nog må psykiskt dåligt att vistas omkring dem.
Tack för att du delar med dig <3
Jag blev lite "småmobbad" eftersom jag var tyst, blyg och inte hängde med i modet (gick helst i svart). Det kunde vara någon som gick förbi och sa "tjockis" eller "hemskt ful tröja" o.s.v. men det skedde ganska sällan och var mest jobbigt i en dag eller två. Men ändå gjorde det ju ont just då, när man redan var så osäker och hatade sig själv (jag började skära mig när jag var runt 15 så bar på mycket ångest och självhat). Är glad att jag alltid hade några vänner och slapp bli ordentligt utsatt för de vidriga mobbarna.
Men jag ser tillbaks och måste erkänna att jag lite fult kan känna mig skadeglad när jag ser deras liv i den gamla sketna hemstaden. Då var jag kanske losern men idag hade de nog bytt med mig, som faktiskt åkte iväg och blev något.
Fint inlägg, Anna. Tror det är viktigt att inte försöka övertala sig själv att man förlåter allt och alla, när man faktiskt har emotionella ärr efter det som hänt.
Åh jag förstår och det är okej att känna så. Man är ju inte mer än människa och när folk gjort en illa och inte bet tom ursäkt eller ens visat ånger så är det svårt att känna medlidande med dem.
Och ja, exakt! Blir så trött på att man ska förlåta allt för att komma vidare, det funkar absolut inte för mig. För mig skulle det vara att kliva på mig själv och mina känslor att tvingas förlåta någon som inte ens ångrar det den gjort.
Kram fina
Jag blev aldrig mobbad med "fula ord" utan fick genomlida den tysta mobbingen. Utfrysning. Bortglömd. Inte sedd. Ibland kom det pikar om hur jag såg ut. Att min jacka satt konstigt, att jag hade omoderna byxor. En av tjejerna i mellanstadiet var ledaren och de andra hängde på. Fy fan vad vidrigt jag mådde. Ledaren håller på såhär 20 års senare med skitsnack om mig. Har så svårt att släppa det. tänker på det varje dag. Vet inte om jag skulle kunna förlåta.. jag menar.. 20 år. Det är 2/3 delar av mitt lic..
Jag blev aldrig mobbad med "fula ord" utan fick genomlida den tysta mobbingen. Utfrysning. Bortglömd. Inte sedd. Ibland kom det pikar om hur jag såg ut. Att min jacka satt konstigt, att jag hade omoderna byxor. En av tjejerna i mellanstadiet var ledaren och de andra hängde på. Fy fan vad vidrigt jag mådde. Ledaren håller på såhär 20 års senare med skitsnack om mig. Har så svårt att släppa det. tänker på det varje dag. Vet inte om jag skulle kunna förlåta.. jag menar.. 20 år. Det är 2/3 delar av mitt lic..
Men fy tusan! Det är nästan ännu värre för alla människor behöver bli sedda <3.
Låter som en otroligt omogen och självisk person som fortfarande håller på så och jag hade heller inte kunnat förlåta. Hade vart svårt att se en ursäkt som genuin av en sådan människa.
Hoppas du vet att felet inte ligger hos dig <3.
Jag blev utfryst av flera tjejer när jag var liten (allt från lågstadiet och uppåt) och jag kan faktiskt berätta om en fin sak och det var att när jag i 18 årsåldern träffade en av tjejerna som varit med i utfrysningen (hennes bästa kompis var den som egentligen frös ut mig, men hon sa aldrig ifrån) så tog hon initiativ till att börja prata om detta och sa förlåt, att hon vet att det hon gjorde som 8 åring var så fel och mått dåligt över att hon behandlat mig dåligt. Så jo, det finns nog även mobbare som ångrar sig och vill säga förlåt, även om det kanske inte är det vanligaste.
Jag har inte mått dåligt av den här personens utfrysning i vuxen ålder, men jag kommer ihåg hur det kändes att inte vara en av dom och hur jag i vuxen ålder påverkas av andras utfrysningar som hänt under min skoltid.