Jag är ju inne i en bearbetningsperiod som ni säkert vet så jag funderar och reflekterar mycket. En sak som jag tänkt på är att jag ofta vill vara andra till lags och göra det enkelt för andra. Det innebär att jag inte säger till är jag blir sårad (detta gäller inte närmsta familjen för de känner jag mig trygg med), låter saker ”glida undan” för att inte vara jobbig, ger ursäkter åt andra, inte tar för mycket plats och fokuserar mer på att hjälpa andra än att låta de hjälpa mig. Jag tror det beror på flera saker som till exempel att jag inte vill vara ”jobbig” för då kanske ingen vill vara med mig, att jag har vänner som är tvärtom som vågar ta plats samt att jag gärna undviker konflikter när det kommer till sånt som inte är mina hjärtefrågor (när det kommer till dem vågar jag säga till). Detta beteende är självklart inte bra för mig och det är något jag vill ta ett steg ifrån. Jag orkar liksom inte längre göra ursäkter för andra, vara så förstående och finnas där för andra utan att få detsamma tillbaka. Det bryter ner mig totalt och det inser jag här och nu när jag skriver detta (med en tår i ögat).Jag måste verkligen bryta detta mönster och lära mig att världen faller inte samman om jag inte håller upp allt och att jag inte kan ha de kraven på mig själv. Det är dock ett jobbigt steg att ta och så otroligt ovant för mig då jag försökt att hålla uppe allt så länge. Vara en sån där som alltid hör av mig, alltid säger ”Nej men det gör inget” när jag blivit sårad och egentligen aldrig ställt några krav utan ”tagit vad jag fått”. Men det håller ju inte att vara så i längden och särskilt inte som mamma, då vill jag ju faktiskt lägga den lilla egentid jag har på relationer som är tvåvägs. Där jag kanske till och med kan blomstra upp och vara en bra förebild för min dotter så hon kan få växa upp och se hur stark och trygg hennes mamma är. Men som sagt, det är inte lätt och jag är så otroligt glad att jag börjat i terapi, att mamma och Micke stöttar mig i detta och att ni finns här. För när det väl gäller och jag skriver mer personligt är ni riktiga hjältar som pushar, peppar och delar med er av era erfarenheter och det ger mig så mycket styrka. Det är det bästa med min blogg – att vi kan stötta och finnas där för varandra och på något sätt få ett band trots att vi aldrig setts och kanske aldrig kommer att göra det så tack ♥.
Har någon av er gått igenom nåt liknande eller kanske varit på andra sidan?
Har samma problem själv, just nu ffa med en familjesituation. När går det så långt att man måste säga till? När ska man hålla igen? När måste man sluta bry sig (och hur gör man det)? Jag har jättesvårt för detta och hade gärna haft ngn som har liknande problem att prata med och dela erfarenheter med. Hoppas du hittar din väg fram. Kram
Hej fina! Förstår dig och känner igen mig. Är man inte an vid att säga till och så får man nog prova sig fram och i bland blir det kanske fel men det är ok. Kram fina
Känner igen det där mycket, Anna… Jag kan säga ifrån till vissa, men sedan är det många andra som jag ständigt ställer upp för, trots att de är dåliga för mig. Är nog så att öva öva öva är svaret, för egentligen mår ju alla bättre om man är tydlig och tar hand om sig!
Kram!
Åhhh jag känner så väl igen mig själv i det du skriver och har tänkt ensamma sak själv, att jag måste bli bättre på att säga ifrån när man faktiskt blir sårad av hur en del människor agerar istället för att rycka på axlarna och precis som du skriver "ta vad man får" när det passar dem…
För mig är det så att jag har höga krav på mig själv och tror att jag måste göra allt perfekt. Att andra gör misstag går bra men jag får inte göra det. Det kan även avspeglas i relationer. Men jag har blivit bättre på att säga nej om det är något jag inte vill eller har tid med. För det är viktigt att man själv mår bra. Tack för att du delar med dig!
Åh känner tyvärr igen det där men jobbar med det och blir bättre. Det är i bland som att hela världen vilar på mina axlar och jag måste hinna göra allt och vara perfekt. Vääääldigt jobbig känsla. Kram
<3
❤️
I perioder är jag där, bearbetar och sätter stopp för oönskade beteenden, relationer osv. Ibland orkar jag ha en personlighet som tillåter att folk beter sig lite kasst, för det är väl sällan medvetet, och ibland orkar jag inte. Det är ju friheten med att vara människa, att vi kan göra aktiva val om hur vi vill leva vårt liv. Tycker att det är viktigt att säga varför, om man vill markera mot en vän tex. Att sätta ord på det; jag känner mig arg/ledsen/utnyttjad för att… inte för att man måste men för att den personen kanske kan få sig en tankeställare att ta med sig i andra relationer. Vi lever bara ett liv o vi är ganska like inuti, allihop ❤️.