Ni som följt min blogg ett tag vet säkert att jag blev mobbad/retad när jag var yngre och det är något som jag börjat tänka ganska mycket på den senaste tiden. Minnen som gör mig skamsen, ledsen och arg poppar upp lite då och då och jag kan även sköljas över av rädslan över att någon ska säga något elakt till mig. Jag kan fortfarande i dag tycka att det är obehagligt att gå förbi gäng/grupper med fler än tre personer för jag blir orolig att de ska säga något till mig eller bakom min rygg. Detta trots att jag är vuxen och det är en herrans massa år sedan jag blev mobbad.Men det är väl det som är grejen med mobbning, att det kilar sig fast hos oss och påverkar oss så mycket mer och längre än mobbarna någonsin kunnat ana. Det formar oss och gör att vi kanske rent utav undviker vissa situationer och nästan duckar när vi tror att någon ska säga eller göra något elakt. Eller vi och vi, jag kan ju bara prata om mig själv men jag tror tyvärr inte att jag är ensammen om detta.
Om jag ska vara helt ärlig måste jag säga att jag fortfarande är arg på alla de som skadade mig så djupt under mina högstadieår. Oftast tänker jag inte på det men under perioder som denna, när tankarna bubblar upp, så kokar jag av ilska när jag tänker på hur dessa killar, och en del tjejer, var så otroligt elaka mot mig och många andra. Hur de förstörde en sådan otroligt glad och härlig tjej som faktiskt var en glädjespridare. Hur jag gick från sprallig och förväntansfull till att alltid titta ner, inte våga gå utan jacka i korridoren och alltid vänta på nästa hugg. Det gör mig så arg att ett par personer kan skada en så djupt att jag fortfarande känner av såren än i dag.
Tyvärr vet jag inte riktigt hur jag ska få bort ilskan men samtidigt är det ju bättre att känna ilska än skuld och skam. Kanske är det ett steg i läkeprocessen men kommer jag någonsin kunna läkas helt utan en ursäkt, ett simpelt ”Förlåt, jag vet att jag skadade dig och jag ångrar mig”. Jag vet inte om det skulle ta bort all smärta men det skulle definitivt kännas skönt att få veta att de vet om vad de gjort och att min smärta betyder något. Tyvärr lär det aldrig hända för jag tror inte dessa människor är medvetna om hur djupt de skadade många av oss (jag var långt ifrån enda offret) så jag får försöka heala mig själv. Låta mig själv bli arg, frustrerad och skriva om det.
Jag har även en till sak jag kan göra och det är att se till att uppfostra Cornelia till att aldrig reta eller mobba någon. Aldrig dömma någon på grund av dens utseende, religion,sexualitet, etnicitet och så vidare. Att våga säga i från när någon blir retad och att säga till en vuxen om hon själv blir det. På min ”tid” fanns det knappt några sådana som stod upp för oss, varken vuxna eller ungdommar, så jag hoppas att läget är bättre i dag. Att vuxna är mer involverade och engagerade i frågor som dessa och att barnen får lära sig civilkurage och empati både hemma samt i skolan. För det går ju faktiskt att förbättra det som varit fel och även om det ine läker mina sår vill jag försöka undvika att mitt och alla era barn får liknande skador. För de gör ont och kan påverka oss på så många vis även som vuxna då många av oss blivit krökta, rädda och försiktiga efter år av mobbning.
Känner någon av er igen er eller hur känner ni?
Hej, ditt fina personliga inlägg har blivit kapat och är kopierat här:
http://autismmamma.bloggplatsen.se/2017/07/20/11462254-hur-laker-man-utan-ett-forlat/
Hej, ditt fina personliga inlägg har blivit kapat och är kopierat här:
http://autismmamma.bloggplatsen.se/2017/07/20/11462254-hur-laker-man-utan-ett-forlat/
Hej fina! Ja jag fick mail om det också, förstår inte hur man kan göra så ?
Jag har ju träffat dig i umeå när jag var på visit hos min kompis som bott där.
Du är samma som jag, glad och positiv en glädjespridare. Jag har aldrig fått ett förlåt heller, det är hemskt! Jag tror aldrig såren riktigt går över, dem är en del av våra ärr vi bär med oss. Absolut gör erfarenheterna oss till dem vi är, det hade dock gjort mycket tror jag om man fått ett förlåt. Även om man går vidare i livet och skapar sig en framtid och ett bra liv. Kommer det att påverka oss, bra eller dåligt. Jag tycker du är en fantastisk människa och du är så otroligt stark, starkare än dom som skadade dig för att de själv inte mår bra.
För du är en vacker människa från insidan och ut, du har gjort så mycket under dina levnadsår och övervunnit livets utmaningar och kommit starkare därifrån. Samma med mig, men en ursäkt, eller ett förlåt.
Jag fick ett igenkännande av en tjej som inte varit dum mot mig, utan tvärtom men hon sa att vi kunde ju se att något inte var ok. Och det betydde mycket för mig. Jag hoppas vi ses igen när jag är på visit i umeå igen, du har betytt väldigt mycket för mig! Då jag känner igen mig i det du skriver. C har tur som fått just dig som mamma! Du är fantastisk! Ändra dig aldrig! Kram M
Hej finaste du! Jag tror också det påverkar oss både positivt och negativt, vi blir mer ödmjuka och ser när människor far illa (och kan ingripa) samtidigt som vi blir väldigt sköra och kan få djupa sår. Och vad fint av henne, jag fick faktiskt ett meddelande på facebook efter att jag skrivit detta av en gammal vän som önskade att hon hade vågat göra något när folk var dumma och det värmde i hjärtat. Dock har jag inte något som helst agg mot de som stod bredvid för vi hade ett väldigt hårt klimat i vår skola så jag förstår att man inte tordes. Lärarna borde dock ha agerat men de var som strutsar tyvärr.
Du får åka ner till Lögdeå och hälsa på Häggströms Modehus om du är i Umeå och så får du hojta till innan så jag kan kila ner från kontoret och säga hej <3.
Kram fina
Fint att du delar med dig fina du ❤ Jag blev aldrig mobbad när jag var liten, men blev det senare på ett sommarjobb av en kollega. Som tur var jag vuxen då så det satte inte riktigt nå spår. Föstår inte att vissa kan bete sig på det viset även i vuxen ålder. Många kramar till dig! ❤
??
❤️
Jag känner igen mig väldigt mycket. Jag är livrädd att min dotter ska bli utsatt i skol-för mobbing. Jag oroar mig rätt mycket för det. Eventuellt borde jag söka hjälp för detta då det är något som ligger hos mig. Jag vill inte överföra mina rädslor på mitt barn. Men något jag bestämt mig för är att inte mig av vuxna människor och barn som jag kan prata med. Så min dotter alltid har människor stt prata med. Ibland kan det ju vara svårt att prata med sina föräldrar pga frigörelse osv. Men försöker varje dag att stärka henne och kommer fortsätta med det så länge jag lever. Tror dock att framtiden ser ljus ut då det finns många organisationer att vända sig till och få tips och råd. Förhoppningvis sitter rädslorna bara i mig och dottern kommer växa upp med trygga föräldrar, andra vuxna och kompisar som ställer upp i vått och torrt. Styrkekramar till dig du underbara människa ❤️
Låter som att du ger henne bra förutsättningar och superbra att du inte för över rädslan ❤️. Stor kram
Åh ja. Viktigt att kunna förlåta för att få frid i hjärtat. Inte för att *förlåta någon enskild person* utan för att kunna säga till sig själv att det gamla är förbi, förlåtet och kommer inte åt mig längre. Jag har länge jobbat med att förlåta ett ex som bedrog mig på alla möjliga olika sätt och gjorde väldigt elaka saker. Kunde inte förstå varför jag skulle förlåta honom som hade behandlat mig illa! Men han mår inte dåligt av att jag går runt med bitterhet, sorgsenhet, misstänksamhet… osv. Det är jag som gör. Det är i mitt bröst som det värker, mitt liv som märks. Varför ska jag hämma mig själv till att vara den lilla personen som hänger upp mig på vad andra gör och tycker. Lättare sagt än gjort, jag vet, men livets viktigaste läxa för många :). Kram
Åh du har så rätt! Det gäller bara att lyckas göra det på riktigt och inte bara säga det och jag är helt ärligt inte där än. Hade så jäkla gärna velat ha en ursäkt men en dag kanske jag kan förlåta helhjärtat utan det ??. Kram fina
Usch mobbing kan verkligen förstöra ett helt liv och så himla stark skrivet av dig! <3
??
Så jobbigt, Anna. <3 Men jag tror också det är bra med lite ilska och inte bara sorg. Det viktigaste vad gäller att förlåta är nog att man gör det för sin egen skull. Att själv tänka ”Nu är det i det förflutna och vad dessa människor än tänker om det (vare sig de ångrar sig eller inte), så väljer JAG att gå vidare och förlåta.”. Det kan nog vara skönt att skriva ett sorts brev, bara för att få ner på pränt: Hur de skadade dig, hur du förstår att DE gjorde fel, hur du hoppas de idag förstår sina misstag, och hur du gått vidare och förlåter för att själv må bra i hjärtat.
Jag vet inte hur mycket du tror på alternativ behandling men jag rekommenderar varmt Reiki healing. Kan låta döflummigt, men används faktiskt på vissa sjukhus i andra delar av världen. Jag själv gick på en behandling och kunde därefter sluta vara förföljd av tankar/drömmar/känslor som rörde ett ex till mig. Det var såå skönt att kunna lägga det bakom mig. Obs att man får friskvårdspeng för Reiki healing. 🙂
KRAM!
Ja du har så rätt, ilska blir utåtagerande i stället för inåtagerande som sorg och skam kan vara. Vad klokt med brevet, det ska jag göra och vara 100% ärlig med allt. Vad är Reiki healing? Låter spännande! Kram bästa du för fina och kloka ord ❤️
Vad du sätter ord på det jag känner. Har också blivit utsatt för mobbning när jag var mindre. Gick på mellanstadiet när jag blev utfrusen från tjejgänget. Det var främst en tjej som styrde och dom andra "hängde " bara på. Men det är främst den där tjejen jag fortfarande är så arg på. Vid ett tillfälle för några år sedan tog jag mod till mig och konfronterade henne och berättade hur jag hade känt. Hon började gråta. Hon bad aldrig om en riktig ursäkt. Hon försvarsde sig aldrig men motsatte sig inte heller.
(Tillägg; hon har varit elak mot fler än mig vid senare tillfällen i livet).
Har känt mig nöjd och kunnat gå vidare efter det här. MEN! Nu hörde jag bara för några månader sedan att hon går runt och snackar skit om mig. Att hon säger det var JAG som mobbade henne. Blir så ledsen. Att det fortsätter. Fortfarande.. Men jag förlitar mig på att dom flesta VET hur det faktiskt var. Att de som hör dessa rykten vet att det inte är sant. Har så många gånger velat konfrontera henne igen. Men tror jag lämnar det såhär. Tills vidare. Jävla skit mobbning.
Hej fina du! Så himla trist att du också blev mobbad men jag måste säga att det var jättemodigt av dig! Oavsett vad hon säger i dag så var det strongt av dig och hon har ju uppenbarligen inte utvecklats så mycket under åren om hon fortsätter i samma bana. Det är väl det jag är rädd för, att de som retade mig fortsatt i samma hjulspår och därför känns återföreningen om ett par år inte så aktuell. Vet inte om jag vill se/träffa de personer som skadat mig så pass mycket att jag under senare år utvecklade en ätstörning och än i dag mår dåligt p.g.a. mobbningen.
Skickar en stor stöttekram till dig!
Vad du sätter ord på det jag känner. Har också blivit utsatt för mobbning när jag var mindre. Gick på mellanstadiet när jag blev utfrusen från tjejgänget. Det var främst en tjej som styrde och dom andra "hängde " bara på. Men det är främst den där tjejen jag fortfarande är så arg på. Vid ett tillfälle för några år sedan tog jag mod till mig och konfronterade henne och berättade hur jag hade känt. Hon började gråta. Hon bad aldrig om en riktig ursäkt. Hon försvarsde sig aldrig men motsatte sig inte heller.
(Tillägg; hon har varit elak mot fler än mig vid senare tillfällen i livet).
Har känt mig nöjd och kunnat gå vidare efter det här. MEN! Nu hörde jag bara för några månader sedan att hon går runt och snackar skit om mig. Att hon säger det var JAG som mobbade henne. Blir så ledsen. Att det fortsätter. Fortfarande.. Men jag förlitar mig på att dom flesta VET hur det faktiskt var. Att de som hör dessa rykten vet att det inte är sant. Har så många gånger velat konfrontera henne igen. Men tror jag lämnar det såhär. Tills vidare. Jävla skit mobbning.