Både jag och Micke har ofta pratat om våra barndommar som något sagolika, drömska minnen där vi båda haft de bästa stunderna i livet. Båda hans och mina föräldrar är och var fantastiska människor som gjorde våra barndommar magiska och trygga även när världen utanför dörren inte alltid var så trygg. Just därför känns det så otroligt kul att vi nu får chansen att återskapa flera av våra minnen med vår lilla tjej. Som Mickes minnen från badhuset dit hans pappa tog honom och hans bror och lekte till de inte orkade mer och sedan fick mysa ner sigi soffan med popcorn och saft. Eller som mina minnen från farmor och farfars sommarhus där farfar planterade klubbpinnar tillsammans med mig och de några dagar efter förvandlats till klubbor. Sådana där magiska små ögonblick som gjorde att gränsen mellan verklighet och fantasi suddades ut och när livet bara var härligt.
Min dröm att att Cornelia ska få känna sig lika trygg som vi gjorde som barn och att hon själv ska sitta om 30 år och drömma sig tillbaka i nostalgins värld. Jag vill att hon ska få stå på en stugbro i en norrländsk ljus sommarnatt och spotta ut tandkräm i det daggvåta gräset, att hon ska få åka skottkärra över gräsmattan med skrattet kittlande i halsen, plocka smultron i ett dike och trä dem på strå innan hon sedan smaskar i sig dem på en sekund, att hennes släktingar ska skapa en fantasivärld med katter som värper kinderägg och farbröder som planterar klubbpinnar och att hon ska få springa barfota över till grannpojken och leka ute hela dagarna endast med avbrott av hennes mamma som ropar in henne för lunch. Bara tanken på att vi har möjlighet att skapa detta för henne gör mig varm i hjärtat och så är jag ju även lite egoistisk för det innebär även att jag får återuppleva några av mina finaste minnen igen tillsammans med henne och Micke ♥.
Är ni nostalgiska?
Tack fina Anna <3 Egentligen tror jag ju du har rätt, har man gått igenom om tunga saker emotionellt så har man också mkt viktigt att lära ut till e små..
Ja exakt! Man är mer ödmjuk och lyhörd tror jag. Kram ❤️
Åh vad fint inlägg Anna.:) Just på sistone har jag väldigt mycket tänkt tillbaka på barndomen eller tonåren. Men det blir ofta fina minnen blandade med tunga och svåra minnen. Jag hade aldrig fullt stöd från mina föräldrar så ofta drabbas jag av någon slags längtan att få resa i tiden och krama om mig själv som barn, förklara för henne att hon visst duger, att hon får ta plats, att hon ska vara sig själv och sluta låtsas och lyda så jävla mycket. Har tagit många år att förstå hur trasig och känslig jag var som barn. Är livrädd att jag som mamma skulle orsaka ett barn lidande. Vill ju ge eventuella barn den där drömmen du beskriver – men tänk om jag inte kan det? Tänk om jag är för trött, självisk, egensinnig, kylig? Barndomen kan verkligen vara fantastisk och smärtsam på så många olika vis.
Du, vad fint berättat! Så fint att få den sån bakgrund till den du är och till allt du skriver. Och ja, de barndomsminnena följer mig också genom hela livet. De är som en grund att stå på mitt i allt som hela tiden rör sig och förändras.
Ellington