God morgon kära ni! Igår eftermiddag kom vi hem till vårt lilla hus på landet och det var så härlig att kliva in genom dörren och känna sig helt hemma nu. Skrev inte så mycket om det i bloggen eftersom jag inte ville ha en massa negativ energi här inne (finns alltid de som kommer med något negativt om ens val så fort man visar minsta svaghet) men det tog faktiskt flera månader innan det kändes helt som hemma. Inte på grund av att vi bor mer isolerat, jag umgås ju med fler människor här än jag gjorde i stan, men det tar tid för mig att rota mig. Nu känner jag mig dock helt hemma och är så glad att vi vågade följa våra drömmar för vi njuter verkligen av lugnet och vänligheten här!Nåväl, förutom hemfärd fick vi lite trista nyheter igår morse som påverkade hela dagen. Det handlar inte om oss så vill inte skriva om det men vill i alla fall skicka en tanke till de jag tänker på och håller tummarna för positiva besked i dag ♥. Vet inte om jag nämnt det tidigare men jag misstänker att jag är högkänslig och nu när jag ammar blir det extra påtagligt då jag känner så enormt med andra människor. Det är, precis som en av er läsare en gång sa, en fin egenskap men även otroligt smärtsam för oss som är så eftersom vi bär på så mycket. Jag skulle dock inte vilja ta bort den biten av mig för den gör mig väldigt förstående, omtänksam och lyhörd så jag får helt enkelt leva med att jag i bland bär på andras sorg och smärta också. Känner någon av er igen er? Nej, nu ska jag göra i ordning frukost så att den är klar när mina sömntutor vaknar, det är inte ofta lillan sover så här länge så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den oväntade egentiden haha ;).
Vad ska ni göra i dag?
Jag känner också igen mig i beskrivningar av HSP. Det hemska är att den sidan av mig var förtryckt under väldigt många år av min mamma, som hånskrattande jämt kallade mig "överkänslig" som barn/tonåring. Så jag har blivit ganska duktig, i ren försvarsteknik, på att dölja mina känslor och hålla masken.
Nu när det var kaos på mitt jobb så var en av de jobbigaste sakerna att se hur min kollega led och grät nästan varje dag. Att jag själv mådde skit var liksom sekundärt, jag ville bara att de andra skulle må bra, så jag höll uppe fasaden och sa "Ja mig kommer iaf inte psykopatchefen åt, så det är lugnt!". Men har så klart varit väldigt ledsen när jag varit för mig själv… Ja det är verkligen en fin egenskap, samtidigt som den kan vara tung! 🙂
Åh jag kan känna igen mig fast inte från min familj utan samhället i stort. Det är liksom inte okej att känna "för mycket" och jag har väldigt ofta känt mig som en "udda fågel". Jag tror även man kan bli lite utnyttjad om man inte är medveten om att man är högkänslig för man känner så mycket med andra och vill hjälpa/rädda hela världen.
Jag hoppas att vi båda kan lära oss att ta hand om oss själva så som vi tar hand om andra för tyvärr har nog vår typ av människor lätt att bli utbrända. Man får helt enkelt påminna sig i bland om ta ett steg tillbaka och se över sitt eget hus i bland även om det är sååååååå svårt när folk i ens närhet inte mår bra.
Stor kram vännen