Annawii

Jag har fått önskemål om att jag ska skriva vår förlossningsberättelse och eftersom vissa delar är lite ”suddiga” har Micke fått hjälpa mig för att kunna ge en så bra bild som möjligt. Detta blir ett långt inlägg eftersom vi hade en ganska lång förlossning i och med att jag blev igångsatt men jag känner att om jag ska berätta så vill jag berätta ordentligt. Ni som inte är intresserade kan ju bara scrolla förbi för jag förstår att inte alla har behov av att läsa om detta men vill ändå dela med mig! Nåväl, det hela började med att jag gick över tiden med nästan tre veckor och efter tre överburenhetskontroller, utan att de såg någon tendens till att jag skulle öppna mig på naturlig väg, bestämde två läkare att jag skulle sättas i gång med zytotec. Så på söndag den 23/10 blev vi inlagda på förlossningen här i Umeå för att påbörja en igångsättning. Vi startade med första dosen klockan 13.30 och sedan fick jag doser med två timmars mellanrum där de kollade CTG och värkar mellan varje dos för att hålla koll på lillans puls och mina värkar. Då det inte hänt så mycket efter de två första doserna dubblade de den tredje och redan efter 10 minuter började det göra mer ont och jag fick feber. Den kvällen fick jag ligga med CTG i fyra timmar eftersom lillans puls var lite för hög (antagligen eftersom jag hade feber) och det var jobbigt då jag hade så ont i ryggen (min molvärk i ryggen var nästan värre än värkarna). Jag öppnade mig dock inget denna dag och det var ett ganska jobbigt projekt att kolla det eftersom lillan trängt ner ända till ”piggarna” (hon hade alltså påbörjat sin väg ut trots att livmodertappen inte var mogen) och kilat fast livmoderstappen, som fortfarande gick bakåt, så de fick rota runt ett bra tag för att känna på den. Kan säga som så att cellprover kommer aldrig mer vara ett problem för mig efter mina undersökningar på förlossningen hehe.

Efter en natt med väldigt dålig sömn på grund av molvärk i ryggen startade vi måndagen med en undersökning som visade att jag inte öppnat mig mer och då togs beslutet att fortsätta med Cytotek. Det blev en väldigt lång dag då jag hade hemsk värk och jag kunde knappt gå så jag låg mest bara och vilade. Hade faktiskt sån pass hemsk molvärk att jag var helt säker på att värkarna startat vid lunch men så var det inte alls, jag hade ”bara” extremt ont i ryggen. På kvällen bad jag om en ”sovdos” eftersom jag anade att jag kanske skulle föda dagen efter och ville kunna sova men för att få det behövde de en bra CTG-kurva på barnet och det tog 6 timmar då det inte riktigt ville sig. Först hade jag feber så då var hennes puls för hög och sedan rörde hon sig så mycket att de tappade kontakt flera gånger. Det var helt ärligt nästan lika jobbigt som förlossningen för jag hade så extremt ont och kunde inte röra mig eftersom jag inte ville att vi skulle tappa kontakten med ctg:t så när jag äntligen fick ta mig upp ur sängen för att borsta tänderna föll jag bara ihop på golvet. Micke fick nästan bära mig in på toan då jag hade så ont men det var värt att ligga i CTG:t så länge för ”sovdosen” tog direkt och jag fick sova tre timmar i sträck vilket jag inte hade gjort på flera veckor. Så om ni blir igångsatta och får sån värk som jag hade – be om sovdos alla nätter för man behöver samla kraft inför själva förlossningen!

Natten mot dag tre fick jag alltså sova tre timmar i sträck, sedan vaknade jag av värk och då fick jag en spruta med bricanyl så att jag därefter kunde slumra i ett par timmar innan det var dags att kliva upp. Vi visste att jag antagligen skulle bli igångsatt ganska tidigt denna dag så vi åt frukost redan vid sex och någon timme senare kom vår barnmorska, som vi hade turen att ha varje dag under vår tid på förlossningen, och undersökte mig. Hon konstaterade då att jag var öppen 2 cm så hon bestämde att vi skulle sticka hål på hinnan, sätta en elektrod på bebisens huvud för att kunna mäta pulsen samt sätta in ett smärtstimulerande dropp på mig för att få i gång värkarna. Jag tror detta var vid 9-10-tiden och själva håltagningen kändes inte alls men jag började få småvärkar ganska snabbt därpå. Hade svårt att sitta och gå men de ville ändå att jag skulle vara uppe för att få i gång förlossningen på riktigt så jag stod upp så mycket jag kunde och satt på en pilatesboll eftersom det var lite lättare än att sitta på sängen. Klockan halv elva beställde vi in lunch för att jag skulle hinna få i mig något innan förlossningen eftersom jag var ganska utmattad men precis då jag fick in min soppa skruvade barnmorskan upp mitt smärtstimulerande dropp eftersom det hade gått en timme. Jag tror jag hann ta två tuggor av min mat och sedan var det bara in på toa för att försöka bajsa (jag kände mig konstant bajsnödig under hela förlossningen, Micke har väldigt roligt åt det nu i efterhand eftersom jag sa ett par roliga saker i lustgasdimman 😉 och på väg upp från toan skrek jag på Micke att ”Nu behöver jag smärtlindring!”. Han fick smått panik så han ringde på knappen och tog mig till sängen så jag skulle kunna ligga ner. 

Efter förlossningen fick vi även se moderkakan, Micke fick klippa navelsträngen och så fick lillan ligga och amma råmjölk medan de undersökte och sydde ihop mig. Jag sprack inte så mycket men hade många ”småskador” som de ville fixa så det tog säkert en timme och när det var klart fick vi äntligen in det där fikat alla pratat om och det var bland det godaste jag ätit. Tänk att ha mått illa i nästan 10 månader plus fött ett barn med en liten macka i magen och sedan helt plötsligt kunna äta utan att må illa – det var ljuvligt! Efter fikat, dusch och ihoppackning rullades vi sedan upp till BB och där slutar min förlossningsberättelse. Vill dock avslutningsvis ge världens största kram och eloge till alla på Förlossningen här i Umeå för vi blev så väl omhändertagna från dag ett och barnmorskan som förslöste mig kommer alltid ha en plats i mitt hjärta – hon var så duktig, varm och peppande. Vi köpte faktiskt en present till henne och choklad för säkert 500:- åt hela personalen för de förtjänar allt och lite till ♥.