Innan korthuset rasade ihop än en gång hade jag börjat gräva lite i gamla känslor från tonåren då jag blev mobbad och nu har ett par till minnen dykt upp. Jag hade fått för mig att det bara var 2-3 killar som mobbade mig men ju mer jag minns desto mer inser jag att jag var retad nästan överallt. Inte mobbad men retad och slår man ihop det med mobbningen är det inte konstigt att jag kände mig väldigt otrygg. Det kunde vara saker som att en av killarna i klassen skrev en lapp där det stod att jag såg ut som en inoljad planka för att jag använt ”Brun utan sol” eller att en annan kille sa ”Men du är ju ful för att du är tjock” bara sådär och att jag fick höra ”Men vad gör fettot här?!” när jag och mina vänner kom till en fest. Jag kunde liksom aldrig slappna av förutom när jag var hemma med familjen, och i skolan, på ungdomsgården samt på fester väntade jag mer eller mindre på nästa elaka kommentar. Min gymnastiklärare sa i 8:an eller 9:an att han aldrig sett en sån stel nacke/rygg på en så ung tjej och så här i efterhand förstår jag varför jag var så stel trots att jag gick i både fotboll och gymnastik. Jag var ju alltid spänd eftersom jag inte vågade slappna av, varken fysiskt eller psykiskt. Det sjuka är att jag fortfarande har kvar lite av den känslan än i dag, jag liksom väntar på att någon ska säga något taskigt och när det i stället sägs nåt snällt blir jag både paff och otroligt tacksam. Jag är inte van vid det efter att ha upplevt pikar och meningar som ”du borde….” under minst 15 år av mitt liv. När människor i stället säger något fint till eller om mig blir jag alldeles rörd och vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det är nog en bra egenskap men samtidigt är det inte bra att jag fortfarande tror att folk ska säga något elakt om eller till mig så det är något jag måste jobba med. Jag måste våga släppa kontrollen, slappna av och en gång för alla rensa ut mina gamla plågoandars elaka ord ur min kropp. De mår säkert inte ens en bråkdel lika dåligt som jag gör i dag på grund av deras beteenden så varför ska jag må dåligt när det var de som visade sina rätta färger? Det är helt enkelt dags att gå vidare och jag måste försöka börja tro på att den godhet jag faktiskt bär inom mig skiner igenom och att folk inte vill mig illa. Eller helt enkelt är det så klart inte, men jag måste börja jobba på att ta mig dit!Någon av er som känner igen sig i detta och har tips på hur man kommer vidare?
Read the blog post in English with Google translate
Hej!
Vill bara säga att man kan jobba " på djupet" med KBT också. Var tydlig med vad du vill ha hjälp med vid första träffen och se till att du kommer till en psykolog eller psykoterapeut och inget annat – stor skillnad i utbildningsnivå. Rätt person kan bedöma vilken behandling som skulle kunna vara verksam. Kompetens och personkemi brukar vara viktigare än inriktning. Lycka till!
Jag känner igen mej. Jag har haft min mamma som stöd hela tiden och hon har sagt små koka saker varje gång som nu på senare år fastnat och gjort sej förståeliga. Hon har fått mej att tro att jag behövde dem i mitt liv för att kunna växa och uppskatta de som inte var elaka. Samt att jag lärt mej något av det, att jag är bättre samt att de, precis som du sa, visade sina rätta färger.
Kram!
Vad skönt att du också hade din mamma som stöd, det gjorde verkligen att det gick att ta sig igenom skiten!
Stor kram <3
kom pa en grej till;
Jag vill ocksa papeka att "skonhet" ar ngt extremt subjektivt, saklart 🙂 It’s in the eye of the beholder sa att saga, haha, men det stammer verkligen och vi glommer ofta det. Jag menar att vara ideal ar en social konstruktion och vad som anses snyggt nu behover nodvandigtvis inte alltid vara det eller vara ratt. I vissa kulturer ska man vara "tjock" for det ar ett tecken pa halsa och wealth, medan vi har ngn slags svalthets. Forr i tiden sags det inte lampligt att ha tatueringar och det var bara kriminella/sjoman som hade det, vilket ocksa har andrats.
Och sen ar det inte sa javla viktigt att vara snygg alltsa, jag ar 100 ggr mer stolt over att vara en empatiskt och forstaende manniska an att jag har blont har och ansves va snygg ibland. Det ar sorgligt att vart utseende faktiskt bedoms sa mycket och anda spelar sa stor roll, for det gor det tyvarr. Det enda jag sjalv kan gora at det ar att forsoka att inte vara en del av det. Jag tillater mig sjalv att vara "ful", jag sminkar mig inte de dagar jag inte vill, jag rakar inte benen om jag inte orkar, och vill jag sminka mig sa gor jag det, och orkar jag raka benen gor jag det, men jag forsoker att liksom inte ge efter for patryckningar av andra, vilket saklart ar typ omojligt ibland. Sen har jag ocksa bett mina vanner att overhuvud taget inte prata om vikt runt mig, och inte heller om de atit mycket onyttigt/nyttigt eftersom jag sjalv vill forsoka komma bort fran hetsen tycker jag det hjalper att andra inte tar upp det runt mig. Om de vill diskutera sant kan de ju gora det utan mig, och jag vill garna tro att detta ocksa paverkar dem positivt pa sa sett att de kan fa dem att inte reflektera/prata om/tanka pa sadant atminstone runt mig, och ibland maste jag bara ga in och radera alla tranings/halso bloggar och instagramkonton for jag vill liksom inte se/orkar inte hantera det for det far mig sjalv att helsa om sant och reflektera over hur otranad och onyttig jag ar.
Later som jag ar javligt duktig nu, och har svaret pa allt, men det ar jag inte och det ar inte det jag vill formedla. Jag antar att det jag vill saga ar att man far va "ful", och man far va tjock. Oavsett om folk sager till en om att man ar ful eller snygg sa har inte andra med det att gora, och egentligen ar det faktiskt inte viktigt. Det hade varit sa himla skont att bara komma bort fran allt det har med utseende alltsa. Sa dina mobbare, och alla andra stackare dar ute, som kaner att de hade ratten att utrycka asikter om dig och andra, kan ju bara dra at skogen. Det handlar liksom inte om yttrandefrihet eller sa for man maste faktiskt inte yttrycka sig om andra manniskors utseende over huvudtaget.
tycker det ar sa sorgligt att det ar sa "viktigt" med utseende och att det liksom alltid ska papekas/utvarderas. Jag onskar verkligen att vi kunde komma bort fran det har med vad som ar vackert och inte, och gora oss fria fran normer och fack, som vi sa envetet ska placera manniskor i. Och framforallt hur vissa tar sig ratten att yttra sig om andra pa detta satt. Varfor ar det sa viktigt att uttryxka en asikt om hur ngn annan ser ut? 🙁 Ingen vinner pa detta i langden, det skapar bara utanforskap och dalig sjalvkansla.
Det kanns ofta som att vi ocksa glommer att man aldrig riktigt kan ta tillbaka ord, oavsett om de som yttrade sig pa ett elakt aatt inte tycker att det var sa farligt och kanske inte ens kommer ihag vad de sagt idag, ar det ord som forfoljer dig varje dag.
Mitt tips till dig for att "komma over" detta ar egentligen att tillata dig att va ledsen. Va skitforbbannad och ledsen och se det som en tillgang. Kanske later konstigt nar man sager det sadar, men det jag menar ar att vi ar dem vi ar pagrund av allt vi gatt igenom i livet och aven om den har perioden varit fruktansvard for dig sa misstanker jag att det gjort dig till en empatisk och odmjuk person 🙂 Jag kan saklart inte veta vilka fina egenskaper du har eftersom jag inte riktigt kanner dig, men om du funderar lite pa vad du sjalv faktiskt "fatt ut av" att ha gatt igenom detta jobbiga, och hur det har forandrat dig finns det sakert saker som format dig till en battre manniska. Det kan tillexempel vara att du har latt att relatera till andra som gatt igenom svara tider i sitt liv, eller att du sjalv ar valdigt medveten om hur dina ord kan paverka andra och darfor ar forsiktig med att uttrycka asiket om andra manniskor 🙂
Men det som jag tycker funkar bast for mig sjalv i daliga perioder ar faktiskt att tillata mig sjalv att ma skit och tillochmed avsatta en dag for bara ingenting, att bara ligga i sangen och kolla pa serier eller sorgliga filmer, titta i taket, fundera, klaga; ma riktigt skit och liksom fa gora det utan att klistra pa ett leende och "latsas" som att allt ar bra. For mig funkar det liksom lite som en "outlet" att bar slappa ut allt och kanna, och sen nar kanns det som att det ar lattare att ga vidare/aterga till vardagen efterat 🙂
Och skams inte, for du ar inte ensam i varlden om att ma daligt, och du har inte fel. Du har ratt till dina kanslor. Jag har valdigt fina vanner som liksom forstar nar jag bara inte orkar, men det kraver ju ocksa att jag har forklarat for dem hur det ar ibland. Jag upplever att det underlattar att inte behova gomma sig undan dessa dagar och jag tycker ocksa att de fortjanar att veta varfor jag bara slutar svara pa sms en dag, eller vagrar hanga pa pa aktiviteter osv.
Mitt sista tips ar att lasa andras bloggar eler bocker, som ocksa matt daligt. Kanske av samma orsak, eller av en helt annan anledning. Att se andra manniskor vara sa oppna med kanslor tycker jag ar inspirerande och avslappnande for det hjalper mig att forsta att det ar naturligt och manskligt. Jag kan bli sa trott pa folk som ska uppratthalla ngn form av fasad over hur perfekta de och deras liv ar, hur mycket de hinner med pa en dag och hur hart de jobbar. Om jag inte ens kan forma mig sjalv att ga upp ur sangen en dag da? Att se andra "duktiga" manniskor far ju bara mig att ma mer skit.
Vi alla har olika satt att bearbeta och kanna over olika saker och jag antar att vi maste utforska och hitta vara egna satt 🙂 hoppas att du kommer underfund med ditt liv och mar battre snart (nar du ar redo, for det ar inte fel att ma daligt, haha).
P.s Att titta pa Friends, dricka te och mysa med en katt funkar jatte bra som terapi 😉 D.s
Vet du en sak, du är otroligt klok och vettig! Du sätter ord på det jag känner och tycker i den här kommentaren.
Jag tror att det är jätteviktigt att tillåta sig själv må dåligt och verkligen känna. Delvis för att det är en del i bearbetningsprocessen, delvis för att våga ta plats. Jag finns alltid där för mina vänner när de mår dåligt men har aldrig visat utåt när jag själv mår dåligt för att inte ta för stor plats. Så en del i självkänsleuppbyggandet är ju faktiskt att tillåta sig själv ta plats. Jobbigt men nyttigt!
Och jag håller även med om det yttre. Det är väldigt stor fokus på vad som är snyggt och inte och att man måste följa alla ideal och jag tror det vore bättre att flytta fokus från det till personen i sig. Ge komplimanger för hur man är och inte hur man ser ut. Eller på något som man är bra på. Sådana kommentarer värmer ju alltid lite extra!
Skickar en stor kram och tack för dina kloka ord!
Starkt av dig att berätta! Har inga jättebra tips kanske, men jag förstår hur det är. Var ett gäng som alltid satte sig över mig och mina kompisar och viskade taskiga saker så att man skulle höra. När vi pratade med en lärare så sa hon att våran ilska berodde på hormoner (japp vi var alla tjejer). Så himla typiskt. Men som tur var slipper man nu grundskolans osäkra och ihåliga mobbare. Tänk vad stark du är där du är nu. Jag önskar dig all lycka med att gå vidare och besegra din gamla skyddsmekanism!
Usch vad hemskt med sådana lärare, det gör mig mörkrädd! Förhoppningsvis får lärare i dag mer utbildning i ämnet!
Skickar en stor kram till dig och kom i håg att du är värdefull <3
Jag har upplevt liknande men inte lika grovt och det ända jag kan säga är kämpa vidare. Själv mår jag bra nu eftersom jag är omringad av rätt personer. Prova och gå till dem du trivs hos och dem kommer säkert hjälpa dig att må bätrre
<3
tjock is the shit 😀
Jag har tyvärr inga bra tips till dig. Skickar en stor cyberkram i alla fall.
Känner igen mig, men jag blev hackad på för att jag var smal. Det började i högstadiet och det var tjejer i min klass som höll på. De tjejerna hade jag känt sedan lågstadiet och de kände mig väl, de lyckades få med sig några andra tjejer i klassen och jag fick så dålig självkänsla av att få höra att jag var smal, såg ut som en planka och att jag borde ha vågräta ränder på tröjorna så jag inte skulle se för smal ut. Alla påhopp gjorde att jag slutade vara med på idrotten för att slippa duscha, jag klädde mig i stora munkjackor och mjukisbyxor för att inga skulle kunna säga något.
När jag började gymnasiet trodde jag att jag kunde börja om, men icke. I den nya klassen gick det en tjej, som var x storlekar större än mig. Jag fick frågorna "är du sjuk?" Och "får du ingen mat hemma?"… Detta knäckte mig. Jag var liten och smal, det var bara det. Det handlade aldrig om att jag inte åt eller någon sjukdom som t.ex. anorexia. Jag åt och det fanns alltid mat på bordet hemma. Jag var så ledsen över detta. Jag har haft jätte svårt att skaffa nya vänner efter detta, särskilt vänner som är tjejer. Ibland känner jag som att jag inte passar in och i bakhuvudet sitter alla elaka kommentarer från skolåren. Får fortfarande höra än idag att jag är smal och ibland gnager det i huvudet på mig, men annars är jag nöjd med min vikt och min kroppsbyggnad.
Idag är jag fortfarande liten och ganska smal, men det är så jag är byggd helt enkelt.
Stå på er alla tjejer där ute!
Huvva då! Det finns alltid något att mobba andra för verkar det som. Man kan vara för tjock/smal, lång/kort, smart/osmart, ful/snygg o.s.v. Det viktigaste är att se att problemet inte ligger hos oss som blev mobbade utan hos de som mobbade. Stor kram till dig <3
Jag har tagit hjälp av Mia Thörnbloms Metod och sett henne på föredrag två gånger och hon är helt fantastisk . Jag brukar skriva ner 3 bra saker som jag gjort varenda dag. 3 saker som jag är tacksam för och 3 saker som jag behöver hjälp med av något högre väsen/Gud/gudinnorna eller vad man nu tror på. Jag kan skriva ett exempel i min blogg senare ikväll om du är intresserad utav att hur det ser ut…
Sv: Ja, jag hoppade av skolan innan jag hade fyllt 20 år. Jag mår inte lika psysiskt mer, lever normalt även med min syndrom, högfungerande autism. Så för mig så vill jag inte återvända till det såkallade helvetet. 🙂
Jag har faktiskt varit väldigt skonad från mobbing och elaka kommentarer i mitt liv, kan egentligen inte komma på ett enda tillfälle där jag blivit utsatt på ett sånt sätt. Däremot tycker jag att det är helt fruktansvärt att det förekommer och jag kan förstå att det sätter spår, hoppas du kan gå vidare, det skulle du nog må allra bäst av <3 kramar
Jag blev kraftigt mobbad under hela min tid på högstadiet, och trots att jag är 27 år i skrivande stund kommer det stunder då dessa gamla plågoandar besöker mig igen. Vad jag gjorde för att börja må bättre, var att jag började prata med mig själv, eller till mitt sargade inre så att säga. Vilket sedan visade sig vara mitt livs bästa beslut. Saker som att lära sig att se sig själv i spegeln och säga "jag älskar dig" och verkligen mena det, är nog bland dem svåraste sakerna man kan göra när man varit utsatt för mobbning eller mår dåligt. Men fortfarande är det slutstationen, att älska sig själv och veta att man duger, vilket man också gör. För att komma dit måste man ta tag i det med sina egna händer annars tar "det" tag i en så att säga. Några av dem grejerna jag gjorde var att jag först och främst lärde mig att säga nej, för jag förstod att om jag inte bestämt kan säga nej när jag inte vill, eller inte tycker det är okej, kan jag inte heller säga ja. Dem två sakerna går hand i hand, att först kunna säga nej för att kunna säga ja. Andra saken jag kom till insikt med är att jag aldrig varit mina negativa tankar, att hur mörka mina tankar än har varit så har dem aldrig varit annat än just tankar, inte min verklighet. Vilket var någonting jag bestämde mig för, att sluta låta mina tankar löpa amok och ha kontroll över mig. Istället själv ta kontrollen och säga "okej jag har en dålig dag idag, men mer än så är det inte". För öppnar man ögonen och ser sig omkring finns inte mobbarna där, och inte heller allt det dåliga man tänker. Man duger faktiskt! Det tredje jag gör är att se hur långt jag faktiskt tagit mig i livet trots allting det som hänt när man var yngre, för om man tänker efter. Om man nu var så dålig som dem tyckte man var, hur kan man då vara så bra som man faktiskt är? Det går inte, och dem hade fel. Man åstadkommer helt otroliga saker med tanke på hur man mått och mår, men man ser det inte alltid när det förflutna hälsar på. Det är dock helt sant att man tagit sig vidare och långt förbi, och fortsätter att ta sig framåt varje dag. Tacka dig själv för det, och glöm inte bort att se allt det bra du faktiskt tillför denna värld. Bara det är mer värt än alla dåliga ord som existerar på denna jord. Det fjärde är en bekännelse från en av mina "barndoms mobbare", som sa att han mått dåligt varje dag på grund av det han sa och gör det än idag, och att hur mycket han än försöker så måste han leva med det helvetet att han gjort någon annan illa helt utan orsak. Så mobbarna får ta sitt straff i form av mardrömmar och ångest för det dem gjort, kanske ser bra ut på ytan. Men ingen människa mår bra av att göra illa någon annan om personen inte är sjuk dvs. Kan vara avsaknad av empati? Man vet inte, och det betyder inget, för dem betyder ingenting. Lägg därför ingen energi på att tänka på dem. Sammanfattat:- Lära sig konsten att älska sig själv, klara av att stå rakryggad och säga nej, inse att man inte är sina negativa tankar, se hur långt du faktiskt tagit dig och med det också se att du faktiskt gjort enorma framsteg och är på väg åt rätt håll, mobbarna får lida dem med (rätt åt dem), och fortsätt jobba dag för dag i små mängder till du blir fri från det. Jag tror absolut du klarar det. Det bästa som finns är att stå när alla andra trodde man skulle falla, fortsätt stå bara. Och oroa dig inte om att de kommer ta tid, för tiden passerar ändå. Man får försöka göra de bästa av det. PS:- Är jag riktigt less? Då lindar jag nävarna och går loss på boxningsäcken för fulla muggar. Det hjälper det med 😉 Ta hand om dig, och fortsätt kämpa.
Vad härligt att höra att du kommit så långt och hittat ett sätt som funkar för dig! Blir imponerad!
Jag har gått KBT 3 år p.g.a. min ätstörning och det funkar till viss del men jag tror jag behöver gå lite djupare. Jag är kanske cynisk men jag tror att jag måste gå lite djupare än att bara förändra mitt beteende för jag tror att de jobbiga tankarna kommer att dyka upp varje gång jag mår dåligt. Eller jag är inte cynisk, det är bara så jag funkar. Men KBT är absolut ett alternativ och jag vet att det funkar för så många!
Stor kram och grattis till dig <3
Det gäller att jobba bort det jobbiga så fort som möjligt och försök komma över det. Tänk framåt istället och fokusera på DIG och DU så som du är nu. Tänk vad du åstadkommit 🙂
Hej.. jag kan nästan bli lite irriterad över kommentarer som antyder:
-men du som är så vacker-
-hur kan du ha blivit mobbad, du är ju så fin-
det gör ont i hjärtat, för den som har blivit mobbad avvisar innerst inne ofta "snälla" och ytliga kommentarer för att inte riskera att bli driven med. Överlevnads instinkten är alltid påslagen. Självbilden stärks inte heller upp av yta och självhävdelse via saker.
Det kan också bli svårt att ta det riktigt vidriga och allvarliga på allvar för att den mobbade ju "ser bra ut" / "är en stabil person utåt" / "är hel å ren". Hur kan denne ha något problem? Den ser ju ut som idealet, har jobb, pojkvän och en härlig blogg (detta ofta efter år av anpassning och ångest)?
Så.. om personen inte såg bra ut? Var "normal"? Är det ok då?
Jag blev mobbad ganska brutalt,
i skolan sa killarna att jag var ful och värdelös,
hemma blev jag misshandlad och hotad,
närvarande vuxna och lärare vågade inte göra något. Jag fick hjälpa mig själv. Socialen trodde inte på mig då en av mina föräldrar är väldigt manipulativ och vältalig.
Det jag inte visste var att en av mina värsta mobbade i skolan själv hade det skit hemma. Det ändrar inte saken, men det var en extrem lättnad att få höra det. All ondska har en källa! Rationellt kan jag verkligen förstå att det inte är mig det är fel på. Det är viktigt. Samma sak med mina föräldrar: deras uppväxt och behandling hemifrån var helt dysfunktionell och vidrig (värdefull info jag fått gräva upp själv).
Trots rationell info: Barnet inom mig får ändå ångestattacker då och då, labil genom livet är en självklarhet. Jag litar inte på många. Jag vill alltid avsluta relationer för säkerhets skull, så att vännerna slipper erkänna hur konstig jag är. Jag vill helst säga upp mig, för det finns självklart någon bättre. Jag vill helst dö, för mitt liv är i vägen för andras.
Alla dessa barn och vuxna som är skit – är skit av en anledning, dels överlevnad, dels osäkerhet.
Det bästa enligt mig vore för "den stöttande" att se bakom lockar och smink, tatueringar eller inredning, lyssna – verkligen lyssna, och finnas där. Inte lägga huvudet på sned och säga att man ju är vacker.
Även att vuxna runt om i världen sluter upp och blir stora grupper med förebilder och ansvariga för fler barn än sina egna. Då slipper barnet bli så utlämnat åt sitt öde och psykiskt sjuka föräldrar kan få avlastning.
Tack för tiden! puss å kram.
Känner igen mig i varje ord du skriver. Har varit där och jobbar med mig själv hela tiden. Det är ett evighetsprojekt. Man blir aldrig fulländad. Finns alltid något att arbeta med. Sår är särskilt något som finns där och letar sig tillbaka, även om man försöker läka dem och visst blir det bättre. Men minnena, de försvinner ju aldrig.
Men du ska veta…
Jag beundrar både dig och din stil. Du är fin som du är 🙂
Du har så rätt så och har man blivit mobbad får man jobba extra hårt med självbilden. Men vi kan göra det och jag tror att man blir mer ödmjuk och sympatisk om man gått igenom tuffa perioder i sitt liv!
Kram hjärtat <3
känner absolut igen mig! skrev ett inlägg om det här:
http://attborjalevaigen.blogg.se/2014/october/mobbning.html#comment
Ska läsa genast!
Jag önskar jag kunde hjälpa dig ?sluta tänk negativa saker om dig själv 🙂 du är skit grym.
Känner verkligen igen mig speciellt i det där gällande tron om att alla vill en illa och att man blir helt paff då någon säger något snällt åt en. Känns så rörande att läsa ditt inlägg på något sätt, jag menar – tänk att man inte är ensam. 🙂 Jag blev egentligen inte mobbad men retad som barn och gick i princip ända sedan dess med en känsla av att inte passa in. Kände mig på något vis ensam och utfryst och kände att jag saknade riktiga vänner och personer som verkligen förstod mig. Kändes som det var jag mot alla andra typ och detta sitter så otroligt benhårt i mig. Önskar jag visste hur man skulle komma över det…kramar till dig 🙂
Ja jag har aldrig pratat om det så det känns så skönt att skriva om det här och fås e att vi är flera. Och det är ingen skam i att ha blivit mobbad, skammen lägger vi på mobbarna i stället tycker jag!
Jag skickar största kramen till dig och tack för att du delar med dig <3
Försök och fokusera på annat. Positivt.
Jag tycker du är en grym bloggare ?
<3
Jag har levt ett liv med mobbning där detta varit bara en del av det som förstört för mig.
Mitt tips som jag försöker annama i mitt eget liv är att göra det till en del av mig själv.
Att använda dåliga händelser och erfarnheter till positiva saker.
Det minsta som går att säga är att detta gjorde att du skrev ett bra inlägg tack vare detta. Men det går att göra så mycket mera.
Tänk efter på hur du hanterar livet fastän alla dessa saker har hänt dig. Hur mycket du kan förstå andra genom dessa erfarenheter.
Dåliga erfarenheter försvinner aldrig, men de går att förändra till någonting bättre. Någonting man kan vara stolt över hur man lyckats hantera dem.
Det tar tid att förändra ett tankesätt och ännu längre att förändra känslorna. Jag vet att det fungerar. Jag har gjort det med så många saker och håller på med ännu flera.
Du har som jag gjort det bästa av en dålig situation.
Jag tycker du är en grym bloggare ?
Har inga bra tips tyvärr, men vill bara ge dig en stor kram! Läser din blogg då och då men kommenterar typ aldrig, men tycker du verkar vara en så himla fin person!
Är precis som du väldigt stel och rädd för att få elaka kommentarer eftersom jag också fått det några gånger när jag var mindre. Inte upprepat som mobbning, men ändå. Det sitter ändå i.
En viktig sak att inse tycker jag är att alla inte gillar dig och om sanningen ska fram så gillar inte du alla heller.
Anledningen att man tar illa av folks beteenden är för att man någonstans vill bli omtyckt, men världen är full av idioter. Varför vill du bli omtyckt av en idiot? Varför ska du respektera vad en idiot säger? Varför ska deras taskiga skämt betyda något? Oavsett varför personen inte gillar dig, mobbar eller retar dig. Är det ditt fel eller är det bara personen som gör det av annan anledning?
Jag har själv varit relativt tillbakadragen, men alltid viljat vara omtyckt. När någon inte tyckt om mig har jag tagit det personligt.. Även om det kanske beror på personkemi eller att jag inte varit "cool" nog.. Ska dock nämnas att personerna som ibland tyckt det sistnämnda knappt pratat med mig utan bestämmer sig utan större vetskap.
En gammal bekant (som jag egentligen gillar) har agerat riktigt skumt emot mig på senaste tiden. Varför? Inte den blekaste. Jag antog först att jag gjort något "fel", men sen förstått att jag verkligen inte gjort det. Han har agerat konstigt av anledningar jag inte har med att göra. Varför ska JAG må dåligt över något jag inte haft något med att göra egentligen? Jag försöker mer tänka på att han agerat som han gjort pga. någon anledning jag inte har med att göra och det egentligen inte berör mig. Jag har inget att ursäkta eller förlåta.. Båda våra liv går vidare. Väljer han att fortsätta utan mig får jag acceptera det och lägga min energi på personer som faktiskt bryr sig.
Usch vad tråkigt att läsa 🙁 Du som är så vacker! Jag har ofta undrat varför du alltid har solglasögon på dig på alla bilder, men jag börjar kanske förstå varför. Men du behöver verkligen inte skämmas för hur du ser ut på något sätt, du är hur vacker som helst! Kram på dig!
Jag skäms absolut inte utan gillar helt enkelt att ha solglasögon på mig ute (har så känsliga ögon hihi). Tusen tack rara du <3
Helt sjukt att människor kan göra så mot varandra. Att man inte förstår att ord kan såra och förstöra så otroligt mycket!!
Ja verkligen!
Känner igen mig i de du skriver, fast jag var nog mer utfryst men taskiga kommentarer fick jag också. Hela grundskolan var nog värsta tiden av mitt liv. Men nu är det helt förändrat och som du skriver så blir man så glad/rörd utav komplimanger. Hade man haft det bra från början så kanske man inte hade uppskattat komplimangerna lika mycket som man gör idag.
Att vara utfryst är nog så jobbigt, det kan nästan vara värre tror jag. Att inte få synas/finnas till är en fruktansvärd känsla för alla, oavsett ålder!
Skickar stor kram till dig <3
Usch, jag känner igen mig :'( Du är så vacker, hoppas du en dag kan bli fri från allt det gamla. Jag har inte riktigt lyckats, tyvärr..
Stor kram hjärtat <3
Jag blir både arg och frustrerad att det ska behöva vara såhär! Så starkt av dig att dela med dig av detta. Själv blev jag bl.a. retad för min hudfärg, att den var "fel". Det var hemskt att behöva känna sig så utpekad och spottad i ansiktet på. Men jag har alltid sagt ifrån, stått upp både för mig och andra och kommer alltid göra oavsett vad någon annan tycker. Ingen annan ska få ta ifrån dig rätten att finnas till!
Stor kram till dig Anna
Jag känner delvis igen mig, men jag var mycket mindre när jag blev mobbad "irl", jag gick i 4an då. Kommer inte ihåg hur gammal man är då.. och sen blev jag nätmobbad under en period i 7an. Och det har ju satt sina spår. Blev främst mobbad för mitt utseende/kropp. Jag har förträngt ganska mycket tror jag, just för att jag inte vill minnas. Men det är ju vissa saker som jag minns så otroligt väl. Tillexempel när jag gick i 7an, jag kommer ihåg en kommentar nästan ordagrant som en så kallad "vän" skrev på playahead som vi använde oss av då. "Men om du tycker att du är så tjock, sluta ät all din jävla choklad då". Och det ledde dels till en kort period av ätstörningar, och det var också då mitt självskadebeteende började. Vi var ett gäng tjejer som var så kallade "fjortisar", och dom andra tjejerna kunde vara så otroligt elaka mot varandra, men jag tror ingen av dom förstod hur hårt det tog på mig. Dom har liksom på ett sätt förstört en del av mitt liv. Folk förstår inte hur mobbning kan påverka någons liv. Mobbning kan i värsta fall leda till döden. Men folk inser inte det! Och just barn/tonåringar kan vara så otroligt elaka och grymma. Speciellt tjejer. Jag blir så otroligt upprörd och förbannad när jag hör och läser om mobbning/nätmobbning! Dom här tjejerna tryckte ner mitt självförtroende på botten. Och ibland undrar jag om det är en anledning till varför jag mår som jag mår och har mått i flera års tid. Om du orkar får du gärna läsa ett av mina första inlägg i min blogg med rubriken "Min berättelse – den korta versionen"
Jag går en terapi som heter DBT, jag har diagnosen borderline(emotionell instabil personlighets störning)’ och det är ett krav om man ska få gå i just den terapin, men jag tror många skulle få hjälp av DBT även om man inte har borderline. Men mitt tips är nog att först och främst gå till en psykolog och verkligen prata om det och bearbeta det från grunden. Det kan vara skit tufft i början, men det lönar sig i längden. Jag bearbetar fortfarande allt det här och det kommer nog ta sin tid. Men det är värt det! Länken till mitt inlägg: http://oneperfectmess.blogg.se/2014/october/min-berattelse-den-korta-versionen.html
Hoppas du får den hjälp du behöver för det här, du är otroligt stark ska du veta!
Och jag skulle bli väldigt glad om du orkade läsa mitt inlägg. Kram!
Hej fina du! Vi verkar ha en rätt liknande historia (förutom att jag undslapp nätmobbing eftersom vi inte hade samma tillgång till internet under mina tonår) ochd et är förjäkligt. Det låter som en riktigt bra terapi och lite som psykodynamisk terapi där man går till grunden med problemen. Jag tror man nästan måste göra det för att att få en stark grund på riktigt!
Skickar en stor kram till dig <3
Det går men det tar tid, tänk generellt att varje negativ sak behöver uppvägas med minst sju positiva för att man skall ta till sig det. Omge dig men fantastiska människor som är bra på att lyfta helt enkelt 🙂
Ja jag tror att psykodynamisk terapi är det bästa om man har så djupa ärr som jag har. Sedan är det absolut bra att tänka positivt men jag tror man måste bearbeta saker som hänt också! Kram
Jag tror att det är bäst att inte göra så som jag gjorde när jag var yngre, men jag hade ju precis börjat tonåren så jag visste inte att det var fel att misshandla andra.
Jag slutade misshandla när jag blev mellan 13-15 år, jag insåg att jag ville inte gå en lägre nivå än mobbaren själv. Men jag började reagera & må psysiskt då, det är nog mest anledningen till att jag började misshandla sådana som mobbade mig & mina vänner.
Så jag vet inte riktigt vad jag ska ge för tips. 🙁
Ajdå! Det blir ju inte alls bra för då sjunker man till samma nivå som mobbarna, men samtidigt tror jag det är svårt att hantera för en 13-15-åring. Man försöker göra allt för att komma undan och då är våld en väg att gå. Tur att du slutade med det!
Kram
Så vacker är du!! Kika in på min blogg! Missthildis.blogg.se kram
<3
Fy, skäms för mobbare!! Tänk att hela tiden veta att just jag har mobbat någon. Dessutom brutit ner hela den personens självförtroende resten av den personens liv. Usch!! Fy, skäms på er!! Du måste verkligen tro på dig själv. Att du duger som du är. Många kramar till dig÷)
Ja det är fruktansvärt och tyvärr tror jag inte ens att en bråkdel av de som har mobbat andra mår dåligt så länge som vi som blev mobbade gör. Jag jobbar dagligen på att öka min självkänsla och kommer att få göra det hela livet!
Stor kram
Jag blev med mobbad när jag var yngre men det sitter kvar än idag, har jättesvårt för att skaffa vänner i dagens läge. Varje gång jag känner mig oduglig eller liknande kommer jag på mig själv och tänker massa positivt om mig i stället, funkar bra för mig. Blivit mycket tryggare i mig själv. Blivit mobbad för att jag var tjockare än alla andra och så gick jag ner massa i vikt, nu har jag gått upp allt igen och klart "mobbningstankarna" kommer upp igen.. Men jag försöker alltid vara stolt över mig själv, jag gör så gott jag kan med allt ♥
Hej fina du! Du får försöka inse att du är lika mkt värd, oavsett vikt! Det var aldrig hos dig felet var utan problemet låg hos de som mobbade. Stor kram <3
Herregud vad hemskt!! Blev du mobbad? Hur kan du ha blivit mobbad?? Du verkar vara en så söt o ärlig tjej! Vissa människor är verkligen sjukt äckliga och falska…
Det är ju så att felet inte ligger hos den som blir mobbad så alla kan bli det, oavsett hur man ser ut och är som person. Stor kram
Know the feeling, tyvärr… Kram och ha en underbar dag <3
Know the feeling, tyvärr… Kram och ha en underbar dag <3
vad trist att höra finis :(. Stor kram <3
Hej, Vad ledsen jag blir att du har varit utsatt och drabbad. Men vad skönt att du har haft din familj <3
Jättemodigt att du vågar skriva. Ta hand om dig
KRAM
Tack fina du för kommentaren! Stor kram <3
Så jäkla hemskt Anna! Barn/tonåringar kan verkligen vara genomvidriga, tyvärr.
Jag känner igen det där en del. Jag blev också retad/mobbad för att jag var tjock i barndomen men på mig blev det som att jag gjorde mig själv så tyst och osynlig det bara gick, för syntes jag inte så sa ingen något. Så fort jag höjde rösten på något vis så kom det "Jaha, varifrån fick du luft tjockis?" och stod jag i vägen någon gång så "Flytta på dig fetto!"… Först i 20 års åldern började jag bli mer social och oblyg. Det jobbigaste för mig är att mycket av mobbingen kommer från min mamma. Jag har undvikit att träffa henne nu i ett helt år, för att slippa höra hur hon kommenterar min kropp, men fasar för julen för nu kommer jag inte undan. Så 27 år ’gammal’ och dras fortfarande med det där… Nästan komiskt!
Jag råder dig verkligen att gå i terapi om du inte gjort det innan. Men inte KBT! Du behöver älta, förstå, förlåta… Och då passar inte KBT. Kolla upp om det i krokarna finns en utbildning för psykoterapeuter. En person som är under utbildning behöver en eller flera "patienter" att "öva" på. Du betalar runt 100-200 kr per tillfälle och får gå i cirka ett år. Jag gjorde detta för 1,5 år sedan och det var det bästa jag gjort på många år.
Kram!
Jag känner igen mycket av det du skriver, fast för mig handlade det om min hudfärg som var "fel". Hade heller ingen särskilt trygg familj att luta mig mot, då kanske det hade varit lite lättare. Är fortfarande rädd för att min son ska bli utsatt, eller höra något elakt om min hy.
Måste bara säga att du är en av de vackraste bloggtjejerna jag vet och jag hade aldrig gissat att du varit utsatt för mobbning/trakasserier (naivt såklart), jättestarkt av dig att berätta och kanske kan det ge hopp till unga tjejer som upplever samma sak… Kram/tanja
Hej finaste du!
Åh jag blir så otroligt ledsen och förbannad när jag läser din kommentar. Jag HATAR rasism, verkligen hatar, och blir så arg att folk inte fattar att hudfärg inte spelar någon roll. Det är vidrigt att bedöma människor p.g.a. det. Och jag förstår din oro, särskilt nu med dessa högerextrema vindar som blåser över Sverige. Jag kommer också att vara orolig för mobbing när vi får barn och det enda jag tror man kan göra är att prata med sitt barn och med lärarna så att de har lite koll. Sedan lära barnen att de har ett värde och att de är bra, oavsett hur de ser ut. Man får verkligen mata in det!
Stor kram finaste du <3
Oavsett om du går i samtal hos kurator, traditionell psykoanalys eller KBT tror jag du gör rätt i att hantera och bearbeta det jobbiga NU! Precis som du skrivit tidigare, allt som sopats under mattan växer nån gång! Ibland är det när man får barn, det ser jag allt som oftast på mitt jobb… Förstår att det är makalöst jobbigt och energikrävande, men efter regn kommer solsken och efter vinter vår – ALLTID! Många varma kramar
Ja jag måste nog ta tag i det, har ju en rätt jobbig period just nu så har inte riktigt energi till det men ska be om en remiss till en psykolog för väntetiden brukar ju vara på ett par månader. Stor kram <3