Som jag skrev i förra veckan var jag mobbad under mina tonår och bearbetar väldigt mycket av det just nu (detta har ingenting med det som hände här om dagen). Det är otroligt tufft eftersom allt mer kommer upp till ytan och när jag pratade med min mamma sa hon att det till och med var så illa att en lärare tyckte att vi skulle polisanmäla mobbarna. Det är näst intill helt obegrippligt för mig att förstå det eftersom jag förträngt så mycket av denna period men sakta men säkert börjar känslorna sippra fram och jag blir alldeles matt. Jag förstår varför jag tryckte undan känslorna och låtsades att allt var bra för det är inga roliga känslor som gör sig påminda. Utanförskap, ensamhet, otrygghet, självhat och förtvivlan är bara några av dem. Mycket av minnena vill jag fortfarande inte kännas vid så jag har faktiskt bestämt mig för att boka tid med en psykolog så att jag kan få hjälp med detta. Jag vill inte låta mina gamla plågoandar påverka mig längre och jag vill absolut inte bli bitter. Därför tror jag att det är bra att prata med någon helt utomstående som kan guida mig i mina känslor och hjälpa mig att ta tag i dem på rätt sätt. Just nu känner jag mig bara alldeles matt och otroligt ledsen för 14-åriga lilla Anna som bara ville bli älskad för den hon var. Hon som var snäll mot alla, hon som gjorde allt för att få vara med och hon som var ”teaterapan” i trygga sällskap och alltid fick andra att skratta. Denna underbara lilla tjej, med ljusgrå snälla ögon, som på grund av osäkerhet gjorde ett halvt dussin felval i livet bara för att inte bli utanför och retad. Som tur är har jag även gjort ett antal rätta val också och ett av de bästa valen var att bli tillsammans med älskade Micke. Vi bär båda på en liknande historia och det känns så skönt att prata med honom eftersom jag inte behöver skämmas, vi sitter i samma båt. Tänk att jag fortfarande kan känna skamkänslor för att jag blev mobbad, undra om mobbarna känner skam eller om de kunnat gå vidare?
Hej!
Jag känner precis igen mig i dina ord, jag minns inte mycket från mina 9helevtesår, i skolan. Nu idag jobbar jag i skolan själv & du kan ju förstå hur arg jag blir när barnen är elaka med varandra.
Men det man förtränger dyker upp igen,, jag var helt förkrossad när jag förstod att mina plågoandar inte ens förstår att de har förstört ens liv.
Ingen människa förtjänar att bli retad!
Tack för att du vågar vara en förebild, stark och underbar! Vi kommer längst tror jag.
Du verkar vara en sådan underbar person! Var inte rädd för att prata med en kurator/psykolog det kan bara bli bättre.
Kramar från mig
Kram till dig <3
Hoppas att du mår bättre snart <3<3
<3
<3
<3
Fina Anna! Jag känner så igen mig i det du skriver.. Jag blev utfryst/mobbad när jag gick i sexan, jag var ful, tjock och plugghäst (vilket nog var det "värsta" enligt dem). Kortfattat så har jag sedan dess alltid hatat mig själv, jag har noll självkänsla och tror att allt jag gör är fel, alla tittar på mig och äcklas av mitt utseende mm. Jag har tidigare skadat mig själv men inte gjort det på något år nu. Jag har haft nån slags ätstörning sen 12-13 års ålder. Nu är jag 30 och tror ständigt att ingen tycker om mig, jag jämför mig alltid med alla andra och inser att jag alltid kommer vara fulast och tjockast oavsett vad andra säger. Jag nedvärderar ständigt mig själv och tycker aldrig att det jag gör är tillräckligt bra. Innan jag blev mobbad så var jag glad och sprallig, det känns som att jag aldrig kommer bli riktigt glad igen. Ibland tror jag att det kommer bli bättre med tiden, men det är nog ändå inte så ändå. Jag känner mig alltid utanför gemenskapen och om folk på jobbet är trevliga till exempel så tror jag att de är det för att det är så man "ska" vara liksom…
Jag tycker du gör helt rätt som vågar ta steget att prata med någon utomstående om det du varit med om. Det kräver mod och styrka att låta någon höra om ens innersta tankar och känslor. Bara det att du tagit beslutet är ett stort steg i rätt riktning! Jag är inte där än.
Kram på dig ❤️
Hej hjärtat!
Åh kära vän! Anade nästan att du gått igenom nåt liknande då jag märkt att du klankar ner väldigt mycket på dig själv trots att du verkar vara en helt fantastisk människa med hjärtat på rätta stället. Blir så ledsen när jag hör din historia och jag hoppas innerligt att vi båda kan få den hjälp vi behöver för att gå vidare och kunna inse att vi är lika mkt värda som alla andra!
Jag skickar världens största kram till dig du underbara kvinna <3
Det gör så ont i hjärtat att veta att barn behandlar varandra så illa (och i många fall vuxna också). Jag var aldrig den som mobbades men jag gjorde inget åt det jag såg heller. Antagligen för att jag själv var feg och rädd för att bli mobbad, och det har jag ångest för idag! Jag önskar ibland att man kunde skickas tillbaka till högstadiet med de erfarenheterna som man har idag och läxa upp alla som betedde sig dåligt och få dem att förstå vad de faktiskt gör och hur djupt det som de säger sätter sig hos den utsatta personen! Tusen kramar till dig <3
Ja jag kan börja gråta bara jag tänker på alla de barn som går igenom samma sak som jag (eller betydligt värre saker), det är fruktansvärt! Jag önskar så att fler vågade stå upp mot mobbarna men framförallt att lärarna tog sitt ansvar. Det måste finns fler vuxna i dessa miljöer!
Kram
Du generösa. varma, hjärtliga, smarta, underbara, medvetna, hjälpsamma och underbart älskade dotter. Kram M.
Jag har som sjuksköterska fått lära mig att allt som inte läker av sig självt förr eller senare lätt kan bli infekterat/irriterat igen. Oavsett vad någon gått igenom så tror jag terapi är bra. För vissa räcker det med terapi i form av att skriva om sin upplevelser, andra behöver nog samtalsstöd och kanske terapi för att läka helt. Du är fantastisk som orkar ta tag i det här och dessutom dela med dig av dina upplevelser – sånt tar på krafterna! Stor kram
Ja du har så rätt så! Du är klok <3.
Jag tror mycket på att skriva men gärna i kombination med att prata med en psykolog. De kan ju hjälpa en med att fokusera på rätt saker och hjälpa en med att gå vidare, för det måste man ju göra för sin egen skull!
Stor kram <3
Hej Anna! Vill skicka dig en kram och styrka nu när gamla minnen kommer upp till ytan för dig. Hade samma själv för 3 år sedan ang liknande med mobbing som jag varit med om i tonåren. Antagligen är det ett nödvändigt ont. Men det kommer bli bra för dig. Håll ut!
Kram från mig
Syns det er forferdelig at du går å kjenner på disse ekle følelsene. Tror du gjør lurt å snakke med en psykolog. Du er en helt fantastisk jente. Det du skriver på bloggen din tyder på at du er en person som tar vare på alle, snill, og får alle til å føle seg bra:)
Ja jag tror också det är viktigt att prata med ett proffs så att jag kan gå vidare.
Tack finaste du! Blir så glad av din kommentar <3
Stor kram