Jag är inne i en ”bearbetnings”-period och det innebär att jag tänker och känner väldigt mycket. Just nu går jag igenom mina tonår då jag blev retad/mobbad för hur jag såg ut (jag var ganska överviktig) och det är otroligt jobbigt att gå igenom detta på riktigt denna gång. Förut har jag bara varit och ”skrapat på ytan” men denna gång vågar jag gå lite djupare och det framkallar alla möjliga känslor som skam, sårbarhet, förtvivlan och faktiskt ilska. Sistnämnda är en helt ny känsla för mig när det kommer till denna period i mitt liv och jag tror att det är bra att den känslan äntligen dyker upp för varför ska jag behöva skämmas för att jag blev mobbad? Nu känner jag snarare att jag skulle vilja göra en tidsresa och bli den ”hjälten” jag inte hade då och skaka om mobbarna samt fråga vad de höll på med. Eller jag hade faktiskt en sådan hjälte och det var min älskade mamma som fick nog en dag och klev rakt in i en av mobbarnas hus och skällde ut honom. Då ska ni veta att det hade gått ganska långt för min mamma är en väldigt resonlig och snäll person som aldrig gör en fluga förnär men jag gissar på att hon såg vad deras ord gjorde mot mig, trots att jag var en expert på att inte visa något utåt. Jag tror att detta la grunden till min ”allt är bra”-mask som jag fortfarande bär och jag tror tyvärr även att det la grunden till min dåliga självkänsla som ligger bakom mitt självskadebeteende (jag har haft anorexi som flera av er vet). Hur som helst känns det bra att äntligen få känna mig arg och jag fullkomligt kokar när jag tänker på att detta sker dagligen för så många tonåringar och vuxna där ute. Och att jag även vet vad mobbning kan leda till (självskadebeteende, dålig självkänsla och i värsta fall döden) gör att jag vill skriva mer om det och visa vad de som mobbar gör mot oss som blir mobbade. Vissa som varit mobbade vill bara visa sin ”revansch i livet” men jag tror även det är viktigt att visa hur otroligt mycket mobbning skadar en människa. Jag kommer alltid att ha ärr från den tiden som då och då gör sig påminda och det är något jag får leva med resten av mitt liv. Vissa dagar känner jag mig lika trasig och skamsen som jag gjorde när jag kom hem i tårar en sen lördagskväll efter att ha fått höra hur värdelös och ful jag var och det gör fortfarande lika ont i hjärtat. Jag har förlåtit mina gamla ”onda andar”, trots att jag aldrig fått en ursäkt, men jag kommer tyvärr aldrig att glömma. Dock finns det en positiv sak och det är att jag kan dela med mig av min historia och finns det en enda mobbare som läser detta och slutar mobba så är det värt allt! Jag vill ALDRIG att någon ska behöva utsättas för mobbning, det är så otroligt ovärdigt och skapar en enorm osäkerhet och otrygghet. Jag kommer att fortsätta skriva om detta under tiden jag bearbetar dessa år eftersom jag tycker det är viktigt och jag läser gärna även om era erfarenheter, oavsett om ni har blivit mobbade eller varit mobbare!Hoppas att detta inlägg inte blev för snurrigt men det är skrivet rakt från hjärtat!
Jag har även blivit Friends-volontär, bli det ni med!
Jag stack ut ganska mycket under högstadiet och var nog något av en kuf haha. Nu så här i efterhand var det nog flera personer som försökte ge sig på mig med sina glirningar, men jag hade helt enkelt en för stor övertro på mig själv och såg verkligen ner på alla dessa "töntiga fjortisar" att det aldrig slog mig då, att jag "borde" bli mobbad, haha. Det var väl det som räddade mig kan jag tänka mig…
//Emma Hå
Jag hör också till dem som fått min beskärda del. Har dels blivit utfrusen då jag var den enda som sade ifrån till den populära bitchen i klassen som bestämde vilka som skulle få vara med vilka och då jag samtidigt alltid varit en sådan som gillat att plugga. Men även för fysiska attribut: jag hade t ex för rund rumpa (var den som fick former först av tjejerna i min årskurs) och för raka tänder då de flesta andra hade räls. Men sedan var jag en odd ball i största allmänhet då mina föräldrar var från Findland (just det, de tråkade mig även för att vi alltid åkte dit på alla lov och inte på coola utlandssemester eller fjällresor) och min pappa dessutom gick bort i cancer då jag var sex år.
Tur man blev människa ändå 😉 Mycket tack vare en stark tro på den egna förmågan och en stor dos envishet, för jag skulle ljuga om jag inte varit ledsen genom åren!
Hej Anna! Först vill jag säga att jag älskar din blogg och att du verkar vara en väldigt fin och omtänksam människa.
När jag började lågstadiet hade jag ingen aning om vad mobbing kunde leda till. Det fick jag reda på tre dagar efter min första skoldag.
Jag och tre andra tjejer stod och hoppade hopprep när vi plötsligt hörde några killar skrika "Fan vad ful du är ditt ferro!". Jag sprang bort för att se vad som hände. Ett gäng barn stod och kollade på, rädda, när tre killar puttade på en tjej och skrek nedvärderande kommentarer till henne. Tjejens grät och höll sina händer för ögonen. Jag blev rasande och utan att tänka puttade jag bort två av killarna. Alla i omgivningen blev chockade och mobbarna likaså. Jag skrek att de behövde ta tag i sina problem istället för att ta ut dem på henne. Jag tog sedan tag i flickans ena hand och tog med henne in i ett kapprum. Jag försökte trösta henne och förklara att det inte var hennes fel och att vi alla ser olika ut. Att hon inte skulle skämmas för sitt utseende och att hon var fin som hon var.
När skoldagen närmade sig sitt slut pratade jag med en lärare om vad som hade hänt. Till min förvåning fick jag reda på att det var inte första gången killarna gav sig på andra och framförallt inte tjejen jag hade hjälpt tidigare under dagen.
Dagen efter började mitt helvete! När första rasten började stod jag och en kompis och bytte kulor som var så populärt på den tiden. Från ingenstans drar en av mobbarna, han som gick i min klass, tag i mitt hår och drog så hårt att jag ramlade omkull. Jag minns hur han släpade mig i asfalten och hur jag hade fått stora skrapsår i ansikter samt hur mina kläder hade förstörts. Mina föräldrar som visste att jag var väldigt tyst och lugn undrade vad som hade hänt när jag kom hem med söndriga kläder och sår i ansiktet. Jag lyckades ljuga och säga att jag hade ramlat och slagit mig när jag sprungit och åkt rutschkana. Eftersom jag alltid varit väldigt ärlig, tidigare, trodde mina föräldrar på mig.
I tre veckor fick jag stå ut med hot och slag när lärarna inte såg. Mina vänner och de andra i omgivningen vågade inte göra någonting eftersom de var rädda att de själva skulle hamna i samma sits.
Efter det låtsades jag vara sjuk, vilket höll i två veckor, tills mamma sa att jag var tvungen att gå tillbaka till skolan. Mitt pokerface som alltid varit bra föll av. Jag bröt samman och bönade och bad om att inte tvingas dit. Att de skulle döda mig osv. Mamma blev skräckslagen och ledsen! Hon fick skuldkänslor för att hon inte hade sett eller förstått att något var fel. Min mamma är världens underbaraste och har alltid velat mig väl. Jag har dock alltid varit duktig på att spela okej utan att någon har kunnat se verkligheten och därför var det inte hennes fel.
När jag gråtit ut ringde mamma skolan och berättade om situationen och blev arg att de inte hade gjort någonting åt saken. Att de inte har bättre koll om vad som händer på rasterna. Rektorn försökte försvara med att mobbarna inte hade det lätt hemma. Mamma hotade då med att polisanmäla skolan om mobbarna inte fick hjälp och övervakning på rasterna. Hennes dotter skulle inte behöva vara rädd för att gå till skolan. Skolan ska vara en plats där barnen ska kunna känna sig trygga. Skolan tog mammas ord på allvar och därefter blev jag aldrig mer slagen. Dock fanns rädslan kvar under en längre period. Mamma fick vara med mig i skolan första dagen bara för att jag skulle våga gå dit igen. Efter det hade mobbarna alltid någon som övervakade dem. Ibland kunde jag få hatiska blickar från dem som gjorde att jag skyndade mig ut i kapprummet när rasten skulle börja eller sluta bara för att inte bli ensam med någon av dem.
Utöver det här blev jag mobbad av ett gäng idrottstjejer för att jag var väldigt smal och extremt klumpig och dålig på friidrott och bollsport. Jag hade barnastma som gjorde att jag gärna undvek att spela mot idrottstjejerna. Jag hade tyvärr oturen att hamna i en klass som till 90 % bestod av idrottstjejer och killar. Dock hade jag lättare för att ignorera mobbing i f
♥
Starkt!!
<3
Hej finaste Anna❤️ Så fint att du vill dela med dig och starkt att dela din historia med oss. Vi måste det, dela, så många som går igenom detta dagligen och känner sig så ensamma, ledsna och lägger all skuld på sig själva. Det är så hemskt! Jag hade det tufft på högstadiet och lite in på gymnasiet. Var en osäker, tyst och lät alla köra över mig, det var bäst så så jag iaf hade någon att vara med. " bättre att ha någon än att vara ensam". Idag ser jag vad det gjorde mot mig, detta har jag haft med mig in i jobb och förhållande. Har även blivit mobbad för att jag varit för small och det gjorde att jag hade 1-3 par tights under mina jeans. Nu är jag 35 år och har fyra barn och en underbar sambo. Jag är fin som jag är, stark i min roll som mamma, sambo och arbetskamrat? nu har jag den stora rollen att uppfostra mina barn till starka, fina och stolta barn. Det är tufft. Min äldsta dotter dolde sin mobbing för oss i många år. Jag fick ett samtal av en väns mamma en kväll, min dotters vän ville hålla tyst längre, min dotter ville inte leva längre. Hon hade pratar om att skära sig. Det var så jäkla tufft och hårt att få höra, jag brast så klart. Jag och hennes pappa pratade m henne denna kväll, vi grät, höll om varandra och hon fick berätta allt. Hon hade blivit slagen, ner tryckt i marken, blivit kallad en massa hemska saker mm. Hon hade inte velat belasta oss. Hon hade tappat sig själv på vägen sa hon, den glada, snälla, roliga Michelle hon en gång var. Vi kontaktade BUP, hon fick gå på samtal, hon byte skola och vi berättar nu allt för varandra. Hon är nu en bra bit på vägen. Jag är så stolt över henne. Min fina starka underbara dotter. Under denna tiden kom mina egna känslor upp om vad jag varit med om som ung.
Många kramar till dig❤️
Skammen är verkligen tärande. Jag tycker nog att den är det värsta av allt. Jag har själv varit utsatt, och jag kan knappt tänka det om mig själv, pga skammen. Jag sa aldrig något till mina vänner utanför skolan. Till mina föräldrar nämnde jag något litet, men inget om hur det påverkade mig, och att det följde mig under flera år, att jag hade ont i magen varje dag jag åkte till skolan under den tiden, och sedan varje dag långt efter det när jag var i närheten av något som påminde om en skolmiljö. Ilskan kom för mig väldigt snabbt, redan då när det hände, men alltid "efteråt" tyvärr.
Ja skammen var nog det allra värsta, det tog 15 år för mig att erkänna för mig själv att jag varit mobbad. Det är som att det är något "fult" med att ha varit det, hemskt!
Hur mår du i dag vännen? Har du kunnat gå vidare?
Stor kram
Jag har varit mobbad och det sitter i. Man blir osäker, hatet mot omvärlden och mot en själv blir starkare. Man blir hämmad, t.ex. om man umgås med en "kompis" och den träffar ens mobbare och ska stå och prata med den, ja då får man glatt stå och vänta själv vid sidan om tills de är färdiga eller så får man gå därifrån, ensam naturligtvis.
Blir upprörd när folk säger "what doesn’t kill you makes you stronger" etc. Det är en sådan total lögn, jag hade varit starkare och mått tusen gånger bättre om jag inte hade behövt uppleva all skit. En antydan till att jag är tjock och jag kraschar, om någon klagar på mig känner jag mig totalt misslyckad.
Men som jag nämnde högre upp, hatet. HATET man riktar både mot andra och sig själv tar sådan ENERGI. Den tar glädjens plats och får vartenda hörn i kroppen att bli bittert.
Bra skrivet. Och jag tror att det är bra att du blir arg, det måste ut. Jag har också varit mobbad, fått höra att jag var så tjock osv. Även fast det är många år sedan så sitter det i. Jag har dåligt självförtroende och ofta känner jag mig mindre värd. Innerst inne vet jag att det är skitsnack, men det är bara när jag är förbannad jag känner så, att jag är värd lika mycket som nån annan. Eller värd mer än de som mobbat mig.
Jag mår illa av att läsa och höra om mobbing, önskar att man kunde ta till med hårdare tag mot dessa jävlar som håller på. Vet en kille som gick i mellanstadiet som tog livet av sig för han blev mobbad. Sånt ska inte få hända. Om alla brydde sig hade det varit annorlunda, varit bättre.
Kramar till dig, och vi är bra än hur vi se ut <3
Bra skrivet. Och jag tror att det är bra att du blir arg, det måste ut. Jag har också varit mobbad, fått höra att jag var så tjock osv. Även fast det är många år sedan så sitter det i. Jag har dåligt självförtroende och ofta känner jag mig mindre värd. Innerst inne vet jag att det är skitsnack, men det är bara när jag är förbannad jag känner så, att jag är värd lika mycket som nån annan. Eller värd mer än de som mobbat mig.
Jag mår illa av att läsa och höra om mobbing, önskar att man kunde ta till med hårdare tag mot dessa jävlar som håller på. Vet en kille som gick i mellanstadiet som tog livet av sig för han blev mobbad. Sånt ska inte få hända. Om alla brydde sig hade det varit annorlunda, varit bättre.
Kramar till dig, och vi är bra än hur vi se ut <3
Tack fina!
Jag är exakt likadan och rent logiskt förstår jag ju att jag är lika mkt värd som alla andra men på ett känslomässigt plan känner jag ofta att jag inte är det. Jag måste kompensera det med att vara "perfekt" och det är något jag måste försöka jobba bort.
Jag tycker det är fruktansvärt att det faktiskt är så pass många som tar sina liv pga mobbing. Det ska ALDRIG behöva hända! Vart är alla de som arbetar med dessa barn dagligen? Ser de ingenting?
Kram
<3
<3
Tack för att du orkar och vill dela med dig! Starkt av dig. Jag blir berörd av dina ord.
En storm varm kram till dig
Så sjukt starkt av dig att skriva om det. Har varit mobbad under hela min uppväxt och du kan verkligen förmedla tankar och känslor på ett bra sätt!!!
Tack fina du och stor kram <3
Dette er så utrolig rørende å lese. Du er virkelig en nydelig og fantastisk person. Det er synd at det fins mobbere. Å lese det du skriver får meg til å grøsse. Det skal du vite ha troen på deg selv?
Hej Anna!
Vad modigt av dig att dela med mig av din historia. Jag lever i tron om att det är otroligt viktigt att prata om saker man har varit med om och att du gör det i det här blogginlägget får mig att beundra dig.
Du tar dig igenom det, du är en stark tje som redan klarat det en gångj.
Jättefint foto btw. Hoppas du mår bättre snart igen 🙂
Kramar!
//hundredkitchenstories.blogg.se
Du är en bra person, dem har tydligen jävla stora problem. Bara idioter som håller på så!! Ingen förtjänar sådant.
Du är en bra person, dem har tydligen jävla stora problem. Bara idioter som håller på så!! Ingen förtjänar sådant.
Väldigt starkt skrivet av dig tycker jag!
Jag har själv blivit mobbad i fyra år och det pågår än idag!
Jag har tänkt hoppa framför tåget flera gånger och en gång var det verkligen nära att jag gjorde det!
Men jag tänkte inte ge upp så lätt!
Än idag kämpar jag mot kommentarerna om min vikt (Även om jag inte ens är överviktig!) tycker det är väldigt starkt av dig att skriva ett sådant här inlägg och inspirera andra! Respekterar det väldigt mycket iaf! Puss och kram, Judit 🙂
Tack!
Men lilla hjärtat! Jag är så glad att de bestämt dig för att inte ta ditt liv och kämpa vidare. Jag vet att det är otroligt tungt och i bland kan kännas hopplöst men ge ALDRIG upp! Lova mig det! Och behöver du skriva/prata kan du alltid maila mig. Jag svarar direkt!
Stor kram <3
Starkt av dej att skriva så utlämnande, tack för förtroendet! Tycker också att det är bra och viktigt att skulden hamnar där den hör hemma, d v s hos mobbaren, och inte hos offret. Konstigt att man skämdes och försökte dölja vad som pågick…
Så himla bra skrivet Anna !Kram.
Tack!! Kram
Åh, vad sorgligt men fint skrivet! Klart vi ska göra allt för att stoppa mobbning, individuellt och i grupp!!! Stor kram på dig
Kram finaste du <3
Word!
<3
vad jobbigt. Har inte blivit mobbad. Jag var annorlunda då folk stirrad på mig hela tiden det är så jobbigt. Känner som jag vill leva isolerad för att slippa folk kolla på mig hela tiden.
Hej! jag tycker att det är väldigt STARKT av dig att skriva om detta, jag vet också hur det känns att bli mobbad och det är så fruktansvärt, det gör så ont, kanske att jag också vågar skriva om det en dag.
Jag har blivit det på äldre dagar, det ska inte förekomma överhuvudtaget.
Så fint av dig att dela med dig så. Jag har själv kämpat med mobbning som till slut gav mig röster i huvudet från morgon till kväll. Det var som om mobbarna hängde med mig dag och natt, det gav mig också en djup, djup depression. Även jag har ärr jag aldrig blir kvitt, det är jobbigt när man går i shorts eller bikini och man ser hur folk dömer en… Men det är faktiskt beviset på att jag klarade mig. Dom ärren är nog det finaste med mig. den 1 oktober blev jag äntligen friskförklarad. efter 5 års helvete och 2 års aktiv kamp, kan jag nu säga att jag klarade mig! Så de mobbarna från högstadiet, de kan inte röra mig mer. Jag är klar nu. Jag har lagt det bakom mig, jag är idag stolt över mina ärr, min kamp. För jag överlevde ett helvete som jag aldrig förtjänat, och det! det är starkt. Detsamma gäller för dig. Du är fantastisk för att du delar med dig, för att du är du och för att du klarade dig. Massor med kramar till dig, <3
Starkt skrivet!
Jag har själv blivit grovt mobbad under min skoltid från klass 3 till slutet på 7an. Sen blev jag utanför på gymnasiet. Jag blev hatad av några och under 7an blev jag mobbad av en person som attackerade mig hela tiden med grymhet,hot t.o.m sprakade mig.
Nu är jag 28år och det ligger fortfarande i och kommer säkerligen göra det livet ut! Måste få stopp på denna grymhet!
Vilket inlägg!! Det tar tid att smälta det. Du ska aldrig känna dig skamsen och tro att du gjorde något fel. Fy, skäms på er där ute som mobbar!! Du får tycka synd om de istället och önska att de har råkat ut för samma sak eller förhoppningsvis vuxit upp och blivit klokare. Bra att du renar dig själv och pratar om det. Det brukar hjälpa=) Lycka till med dig själv och get strengh♡♡♡
Viktigt och bra att du delar med dig, även om det är tufft att återkalla såna här minnen. Många kramar <3
känner igen det du skriver
blev själv mobbad från lekis till 7an
Fint, men ledsamt inlägg! Jag kan förstå din text väldigt mycket. Blev själv mobbad under skolåren. Jag fick acne väldigt tidigt och det fick jag ju veta varje dag, inte bara av min egen spegelbild utan även från alla andra. Jag fick varje dag höra att jag var ful och äcklig, många vuxna skrattade med i deras barns elaka skämt. Jag blev kallad flugsvampen, Finland osv. En dag blev jag och en vän förföljda av några tjejer som hade plockat med sig en flaska Ajax som de sprutade i ansiktet på mig. Vi fick gömma oss inne på Konsum och smita ut bakvägen!
Jag berättade aldrig för någon hur det var för mig. Jag tänkte att jag nog inte var mobbad på riktigt, jag var ju bara ful och äcklig, det var ju sanningen!
Ända sen dess har jag hatat mig själv något oerhört. Jag tycker att jag ör extremt ful och kan knappt gå ut utan smink. Jag har varit i en depression största delen av mitt liv och för två år sedan fastnade jag i anorexins klor. Jag vill alltid vara perfekt, göra allting bäst för annars är jag inte värd någonting. Jag har alltid dragits till destruktiva förhållanden där männen varit elaka mot mig för det är ju det jag är värd, har jag tänkt.
Idag håller jag mig undan allt vad förhållanden heter och jag jobbar med mig själv och min självbild!
Mobbing kan ställa till förbannat mycket! Till skillnad från dig kommer jag nog aldrig helt kunna förlåta de som var värst mot mig! Varje gång jag ser dem knyter det sig i magen på mig!
Kram!
Modigt och starkt skrivet av dig! Ifjol höstas stötte jag på en av dem som förstörde min gymnasietid på en kurs via AF. Hade inte träffat henne på hela 20 år. Fick en "vänförfrågan" av henne på FB. Jag skrev ett inlägg att jag inte ville vara vän med henne vare sig på FB eller i verkliga livet. Jag skrev ju såklart inte hennes namn, men en av deltagarna på kursen som jag nyss då hade blivit "vän" med på FB sprang direkt och skvallrade för både lärare och hon jag inte ville bli vän med. Sedan så pratade jag med henne och hon hade inte alls nåt minne av hur hon och den andra tjejen behandlade mig i gymnasiet. jag önskar att jag hade sagt mer om vad jag kände, men just då hade jag inte ork till det. Men jag har lagt det hela åt sidan och låter inte det stoppa mig från att göra det jag vill i livet. Men känslorna försvinner aldrig, även om jag nu kan hantera det något så när.
Tack för att du delade med dig! Kom ihåg att du inte är ensam! Kram
Vilket fantastiskt inlägg! Jag tror det är väldigt nyttigt att kunna bli arg, för då blir det så tydligt att ansvaret är flyttat från sin egen person (många skyller på sig själva) till mobbarna. Även att visa att trots att man fått sin "revansch" kan såren finnas kvar.
Jag har aldrig själv blivit mobbad, bara varit utanför och utan kompisar. Skyller mycket på min övervikt, att ingen ville vara kompis med tjockisen liksom.
Kämpar med bantning hela tiden och ger mer och mer upp, men då känns det som att man får ge upp tanken på att någonsin träffa någon också. Jag är säker på att din fina man hade älskat dig som du är, men hur många sådana guldkorn finns det? De flesta vill väl ha en snygg partner…
Hej fina du! Jag tror också det för då blir det precis som du skriver, att ansvaret flyttas till förövarna och inte stannar hos mig som var offret. Har levt med skam tillräckligt länge och äntligen kan jag se att felet inte låg hos mig, man får faktiskt se ut och vara som man är utan att behöva oroa sig för att bli mobbad!
Jag hade det likadant som du men hade turen att träffa Micke som föll för mitt inre och tyckte att jag var vacker som jag var (vägde 40 kg mer när vi träffades). Just då bodde jag i Östersund där jag inte hade något "bagage" men när vi sedan flyttade hem till Umeå kom många känslor tillbaka och jag fick anorexia :(. Mitt bästa tips är att arbeta mer med insida än utsida för det blir inte bättre bara för att man blir smal. Man är samma person inuti och måste fortfarande kämpa för att tycka om sg själv!
Stor kram till dig och tack för att du delar med dig <3
Älskade gullspira. Kram M