annasipinen – En till LOPPI.se webbplats

annasipinen

Annons

Förlossningsberättelse del 2

Vi packade våra saker och förflyttade oss till ett förlossningsrum. Klockan var nu strax innan 10 på morgonen den 13:e december. Vårt förlossningsrum var ett av de få rummen som hade ett badkar men jag kom aldrig att använda den även fast jag hade tänkt det (det tänkte jag även förra gången men då hann jag inte det heller). Jag fick börja med att lägga mig på bädden och barnmorskan undersökte mig, tog blodprover i förebyggande syfte för en ryggmärgsbedövning och sedan tog hon hinnorna så att vattnet skulle gå. Hon satte även in en ingång i armen för att vi senare skulle kunna sätta in värkstimulerande dropp. Jag fick på mig en enorm binda som ser ut som en blöja och sånna där sexiga nättrosor. När jag låg ner kände jag aldrig vattnet gå men så fort jag reste mig började det sippra. Barnmorskan förklarade att det inte alltid är så att man känner massa vatten sippra utan det beror helt på bebisens läge. Men som sagt, jag kände vattnet gå så fort jag reste mig upp och började gå omkring i rummet. Nu var hinnorna tagna och nu inväntade vi bara värkarna.

Värkarna kom ganska snabbt igång men de kom ganska glest och de gjorde inte allt för ont. Jag provade att sätta mig på bollen som de har i alla förlossningsrum och det tyckte jag var en ganska behaglig position att hantera de första värkarna i. Jag satt där på bollen och jag och Kristofer pratade en hel del om hur glada vi var att det äntligen var igång. Vi satte på radion i rummet som spelade julmusik Luciadagen till ära och vi spekulerade i hur länge det skulle ta innan vi fick möta vår prins. Båda var övertygade om att det inte skulle ta allt för lång tid eftersom att min första förlossning gick på 5 timmar. Jag var allmänt lugn och glad och sjöng med till musiken för än hade jag inte så ont. Kristofer servade med jordgubbssaft i sugrör och nu var det bara att vänta. Men vänta behövde vi inte göra allt för länge innan jag fick riktigt ont för redan efter en halvtimma så kände jag att det började bli läge att ta fram lustgasen. Nu hade jag regelbundna, ganska onda, värkar. Sagt och gjort, lustgasen kopplades in och jag ställde mig framåtlutad över sängen varje gång jag fick en värk för att kunna nå den. Jag kände mig ganska illamående och yr av lustgasen vilket är helt normalt de första värkarna men jag tyckte att den hjälpte mot smärtan och det var också den smärtlindringsmetod som var min bästa vän under förlossningen med Bell.

Man valde att sätta in lite värkstimulerande dropp (endast 10 ml/timma) i samma veva som att jag började ta lustgasen för att hjälpa till att få igång värkarna ordentligt. Nu hade jag väldigt täta värkar och de gjorde väldigt ont men det var ändå hanterbart med lustgasen. Barnmorskan gjorde en undersökning som visade att jag bara öppnats lite till och var nu öppen ca 5 cm. Jag försökte gå upp och vagga så mycket jag kunde mellan värkarna för att gravitationen och rörelserna skulle hjälpa till att få ner bebis. Jag var väldigt inne i mig själv för jag hade så himla ont och även fast Kristofer pratade med mig så har jag ingen aning om vad han har sagt. Jag minns bara att han vid ett tillfälle där när jag hängde över lustgasen sa ”vad du är duktig som andas så lugnt och samlat i lustgasen” och jag minns att jag bara ville slå honom i ansiktet men han satt för långt bort för att jag skulle kunna nå honom. Rätt konstigt; där gav han mig en komplimang och försökte peppa medan jag bara tänkte ”ditt as som kan sitta där och prata lugnt och slippa undan det här medan jag har så ont så jag vill spy”. Men han var väldigt stöttande och väldigt bra, precis som förra gången.

När en timma hade passerat kände jag att jag inte orkade mer utan bedövning. Jag minns att jag kände mig klen. Jag sa det till Kristofer flera gånger; ”jag vet att jag är klen men jag orkar faktiskt inte mer utan bedövning”. HUR kan jag ens ha känt så? Vaddå klen? Jag födde barn och jag var definitivt allt annat än KLEN. Som tur var så var Kristofer väldigt bra på att påpeka hur otroligt stark och grym jag var och självklart skulle jag sätta in bedövning om jag ville det. Vi det här laget hade jag mer värkar än vila så det var otroligt intensivt och jag var väldigt utmattad även fast det hade gått relativt kort tid.

Kristofer ringde på klockan och barnmorskan kom in och undersökte mig. Jag var fortfarande öppen ca 5 cm och hon tyckte också att jag nu skulle ta ryggmärgsbedövningen eftersom att hon såg hur ont jag hade och hur täta mina värkar var. Hon pausade också det värkstimulerande droppet eftersom att mina värkar just var så täta. Vi hade beslutat att jag skulle prova en spinal istället för epidural denna gång. Jag hade inte ens hört talas om att man kunde få en spinal vid vaginal förlossning men barnmorskorna förklarade att detta rekommenderades till mig av några olika anledningar; Dels för att jag hade högt blodtryck på grund av preeklampsin och en spinal är blodtryckssänkande. Dels också för att jag hade en snabb första förlossning och då räknade man med att denna förlossning också skulle gå undan. En spinal är en engångs dos som man sprutar in i ryggen med bedövning till skillnad från en epidural som fylls på hela tiden genom ett dropp. Så en spinal har en värktid på ca 1-1,5 timmar och sen går den ur kroppen. Barnmorskan försäkrade mig om att jag självklart kan välja att sätta in en till spinal om jag skulle vilja senare om förlossningen mot förmodan skulle bli utdragen. Så vi bestämde oss för att köra på spinal eftersom att flera av barnmorskorna hade rekommenderat det för oss sen vi skrevs in och så gjorde även vår förlossningsbarnmorska.

Barnmorskan ringde på narkosläkaren som kom ganska så med en gång till min förvåning. Jag vill poängtera till er som inte fött barn tidigare att man kan behöva vänta på narkosläkaren ganska länge så känner man att man vill ha bedövning ska man säga till en stund innan man kommer till ”jag-behöver-bedövning-NU-läget”. När jag födde Bell fick jag vänta en halvtimma och jag minns att jag trodde att jag skulle dö om han inte kom direkt. Men som sagt, det är helt normalt att behöva vänta för oftast är det narkosläkaren från akuten som kommer och har han då något mer akut än smärta så går det självklart först. Förståeligt i teorin, inte lika förståeligt när man känner att man kommer svimma av smärta! Hur som helst, narkosläkaren kom och jag bad honom invänta en värk innan han skulle sätta bedövningen eftersom att jag vet att man måste ligga ihopkurad på sidan och det är viktigt att vara helt stilla. Han sa då att jag kunde ta så många värkar jag ville för han skulle ändå bara börja med att tvätta rent ryggen där sprutan skulle sättas och lovade att säga till innan han stack mig. Till slut var han redo att sticka och han bad mig kura ihop mig och ligga precis som jag sa; helt stilla. Jag låg där på sidan med lustgasen i ena handen och Kristofers hand hårt omsluten i den andra. När han stuckit gjorde det så himla ont för jag hade redan ont av värkarna och det gör ont att bli stucken i ryggen. Jag minns att jag började gråta och kände att nu orkar jag inte mer smärta. I samma veva sa läkaren att något hade blivit fel så han var tyvärr tvungen att sticka igen. Så jag fick vänta ut ytterligare en värk och sedan var det dags igen att ligga helt stilla. Han stack igen och det gjorde lika ont. Det gör verkligen ont ända ner i benen på mig när de sticker men jag har verkligen upplevt att det är så värt det för bedövningen hjälper verkligen. Nu sa läkaren att allt var klart och att bedövningen skulle börja värka med en gång. Det gjorde den. Det första jag upptäckte var att all smärta bara försvann och jag kunde äntligen andas ut. Det andra jag kände var att det började pirra något fruktansvärt i mina ben och det var inget jag mindes från förlossningen med Bell då jag hade fått en epidural. Det kändes jättekonstigt och jag frågade om det var normalt. Helt normalt fick jag till svar. ”Det kommer kännas bättre när du lägger dig på rygg och bedövningen kan flöda ut i kroppen” sa de till mig. Så jag la mig på rygg, doktorn gick och barnmorskorna frågade om smärtan släppt. Det hade den, helt och hållet. Jag kände inte en enda värk. Ingenting gjorde ett dugg ont längre.

Till min förvåning började det pirra mer och mer i mina ben och det kändes som att benen sakta men säkert började släppa från min kropp. Det var en så otroligt konstig känsla så jag har svårt att beskriva den. Jag kunde röra mina ben mindre och mindre för varje minut som gick. Först kunde jag vicka på tårna och lyfta lite på benen men väldigt snabbt försvann denna konst och jag kände inte mina ben alls. Barnmorskan bad mig flera gånger vicka på tårna men till slut gick det inte. Jag fick PANIK. Barnmorskan själv tyckte att det kändes lite konstigt så hon ringde tillbaka narkosläkaren för en kontroll. Narkosläkaren var också förvånad över att jag inte kunde känna något. Han gick flera gånger igenom mina ben och gjorde ett ”is-test”. Med det menas att han gick med en blöt, kall tuss av papper och frågade ”Är det kallt här? Känner du det här?”. Allt jag kunde svara var nej för jag kände INGENTING från buken och ner. Läkaren funderade en stund och kom sedan på sig själv. FÖRLÅT utbrast han. Vid det här laget hade jag verkligen panik och trodde att han kommit åt en nerv i ryggen och att jag blivit förlamad för alltid. Jag såg framför mig hur jag aldrig mer skulle kunna springa efter Bell och att jag aldrig skulle kunna gå och vagga bebisen som jag ännu inte ens träffat. Jag kände hur pulsen var så hög så det bultade i huvudet på mig och jag hade svårt att fokusera på vad han sa. Han hade väldigt knackig svenska så det tog lång tid innan vi förstod varandra. Till slut framkom det att han visst inte hade gjort fel i första sticket utan han hade visst träffat och sedan gjort om samma procedur. Detta innebar alltså att jag hade fått en dubbel dos spinal av misstag och var alltså bedövad som om jag skulle in på operation och snittas. Vi blev alla väldigt ställda, inklusive barnmorskan som sa att hon aldrig varit med om att det hänt förut. Narkosläkaren bad om ursäkt flera gånger men försäkrade mig att bedövningen till slut kommer släppa men att det kommer ta längre tid eftersom att det är en mycket högre dos än vad jag egentligen skulle haft. Jag blev lättad över att det var det som hänt men känslan av att vara förlamad från magen och ner var värre än smärtan jag känt av värkarna. Jag minns att jag vid flera tillfällen utbrast att jag önskar att jag hellre hade haft ont för det var verkligen så fruktansvärt obehagligt att inte kunna lyfta eller få kontakt med sina egna ben, speciellt innan jag visste att det bara var temporärt. Klockan var 12 när detta hände och jag var alltså två timmar in i förlossningen, ca 5 cm öppen, jag kände ingen smärta och heller inte mina ben. Nu var frågan hur vi skulle gå till väga här näst? Hur skulle jag kunna krysta ut ett barn om jag inte kände någonting?

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons