För typ en vecka sedan var jag hos tandläkaren. Jag har inte varit hos tandläkaren på nio år. Hahaha! Så sjuk grej, men jag har aldrig haft några hål eller problem med tänderna så det har liksom inte känts högprioriterat. Nu behövde jag dock gå kände jag eftersom jag har en tand, rätt långt fram i nederkanten, som liksom börjar luta väldigt mycket inåt och drycker inte helt okej ut. Dessutom vill jag bleka tänderna och då behöver man ha varit hos tandläkaren innan.
Jag var livrädd. Har aldrig dragit en tand och var rätt säker på att jag skulle behöva göra det nu. Vill inte ta spruta i munnen, inte känna hur de drar en tand och inte heller ha ett stort hål där sedan. Både dyrt och krångligt (mer sprutor) om man vill sätta in en låtsastand där också. Jag hade inga hål iallafall, det var ju skönt. Och jag behövde inte dra tanden helt slut heller för det visade sig nämligen… att det är en mjölktand. En mjölktand som jag vid såhär 41 års ålder håller på att tappa dessutom. Haha hur sjukt?! Jag har dessutom grav panik för lösa tänder, skjuter bort barnen på skolan från mig om de vill visa sina lösa tänder och bävar för när Bobbo skall börja tappa tänder. Nu behöver jag ta tag i mig själv och min lösa tand istället.. OMG det är så sjukt. Enda fördelen nu är att jag inte behöver dra en vuxentand, det kommer dock ingen vuxentand under den här mjöktanden så det är ju synd men att ha ett hål i munnen som är pga jag tappat en mjölktand känns betydligt bättre än om det hade varit en vuxentand.
För att belysa min omognad och dessutom ja den koncentrerad på en sida av ansiktet har jag dessutom nu fått två finnar typ där som tanden sitter.
Min kropp verkar ha tagit det där ”Dont grow up – it’s a trap!” Till nya höjder.. DOCK är jag ju en väldigt bra förebild för barnen när det kommer till att sköta sina tänder?