Radion spelar musik och reklam högt.
Tv’n är på hög volym.
Något högljutt fläktsystem låter högt.
En äldre man har tagit av sig munskyddet och sitter och hostar rakt ut.
Det är kallt och jag sitter och småskakar.
Jag får panikkänslor av syrebrist av munskyddet.
Jag la precis ihop min bok om rofyllt inre för jag kan inte fokusera bort allt runtom just nu.
Min armbåge, arm och hand gör ont.
Jag sitter på akuten, är informerad om att det är väntetid men väntetiden går inte att ge någon information om. Vet inte om jag kommer sitta på denna stol i en halvtimma eller i sju timmar. Men jag tänker inte gå härifrån. Jag har fått nog. Jag har så himla ont och har haft det länge nu. Så här kommer det stora klagoinlägget. Tycker man inte synd om mig efter att ha läst allt det här så är man galen alltså haha.
I somras bröt jag då armbågen. Jag gick upp för en skogsbacke med Bobbo på ena armen, vi hade badat i sjön på landet och skulle nu bara upp och byta om innan vi skulle åka till min bror som fyllde år. Helt plötsligt låg jag på marken, minns inte hur jag hamnade där så måste ha svimmat av för någon sekund. Bobbo var iallafall i min famn och grät, men han var oskadd eftersom jag tagit emot i fallet med armen jag inte höll honom på, eller med armbågen snarare. Jag hade ju ont med en gång. Kunde inte röra armen utan att det susade runt kraftig smärta. Trodde ändå att armen liksom var chockad eller något sådant bara. De andra tyckte att jag skulle åka till akuten men jag var fast besluten om att åka till min bror. Gav upp tanken på att byta om dock eftersom jag inte kunde röra armen. Väl på väg åkte vi över grusvägar och svängde i rondeller. Varje gång det hoppade till eller svängde började jag spontangråta för det kändes som att armen gick i två delar. Vilket den i princip också gjorde så efter en stund på väg sa jag till Carro att vi nog får åka till akuten ändå och gjorde som så. Jag var på akuten i typ sju timmar. Hade bara på mig linne och shorts, fick en hel del morfin och kombon gjorde att jag trodde att jag skulle frossa ihjäl. Snuset tog slut och kiosken i närheten var stängd. Jag fick träffa olika personer och till slut röntgas vilket var supersvårt för jag kunde knappt röra mig utan att det gjorde direkt löjligt ont och liksom tog stopp. Till slut konstaterades det iallafall att armbågen hade gått av, en kula i armbågen hade spräckts upp och såg nu ut som en pacmanfigur med vidöppen mun. Jag fick reda på att jag måste bli sövd och opereras och började gråta massor, livrädd för att bli sövd och för att opereras. Sedan fick jag gips och fick åka hem.
Ett par veckor hemma förlöpte, allt gjorde ont men jag hade ett operationsdatum som hägrade, jag såg fram emot det samtidigt som jag var livrädd för det men efter det skulle jag ju iallafall bli hel och inte ha ont längre. Trodde jag.
Jag var alltså livrädd för att sövas, trodde att jag skulle dö och funderade på att genomföra operationen endast lokalbedövad. Ångrade mig sedan tack och lov. Jag är även livrädd för sprutor kan tilläggas. Väl på plats på operationsdagen började jag gråta med en gång, allt kändes liksom väldigt opepp. Jag fick en nål i handen – fruktansvärt. Men där pumpades iallafall in lugnande vilket var välbehövligt för när jag låg där innan jag blev sövd fick jag också en spruta i halsen, ja EN SPRUTA I HALSEN. Koppla det till min stora vampyrrädsla som liten samt min nålfobi- inte kul. Men där sattes en blockad så armen liksom domnade bort från kroppen. Ja sedan blev jag sövd och vaknade hög och glad. De hade satt in en platta och fem skruvar.
Efter att morfinet gått ur och blockaden släppt gjorde det SÅ ONT. Alltså jag har aldrig haft så ont och då är jag ändå väldigt smärttålig samt har fött barn. Jag låg stilla i sängen med sammanpressade läppar, kunde inte tänka på något kul, kunde inte tänka positiva tankar. Ville inte läsa, lyssna på podd, titta på tv. Ville inte göra någonting. Tiden gick och det blev lite bättre, den fasansfulla smärtan lättade även om det fortsatte göra ont.
Spola fram till nu, 8 månader efter operationen, och jag har så ont och jag har haft så ont hela tiden. Trots sjukgymnastik på varenda ledig stund samt icke ledig stund kan jag fortfarande inte fälla ut armen eller vika in den. Som jag tidigare har skrivit har jag ätit Alvedon och iprenkombon flera gånger om dagen, toppat med morfin när det blivit för överjävligt. Carro får ta hand om läggningarna av Bobbo för jag kan inte göra rörelsen att lägga ner honom när han sätter sig upp i sängen. Jag kan heller inte leka särskilt vilda lekar så länge med honom. Jag kan inte bära tungt och jag är så sjukt trött för så mycket energi går åt till att ha ont hela tiden. Livet känns liksom på paus. Det är en konstant värk men även kraftig smärta som hugger till när jag minst anar det när jag rört armen på något särskilt sätt.
I februari hörde jag av mig till läkaren och ville göra en ny röntgen för att se hur det stod till egentligen. Jag vet inte hur det skall kännas när man läker efter att ha brutit armbågen men kände till slut att såhär skall det nog inte vara kände jag. Röntgen visade på skruvpenetration, en av skruvarna går in i en led och armbågen har dessutom istället för att läka ihop börjat smälta. En förklaring till att jag har så ont alltså. Att det inte kollats upp mer efter operationen känns ju rätt galet. Läkaren sa att vi skulle hålla koll på detta jag sa nej vi skall göra något åt det. Efter ett tag fick jag också reda på att jag skall opereras om, de skall ta bort plattan och skruvarna, slipa till armbågen som då smält och ändrat form, kolla på leden om den skadats av skruven samt göra en bakterieodling för att se så det inte är något sådant. Och snitta upp den där hinnan som sitter runt armbågen för att rörligheten skall kunna öka. Jobbiga saker och jag förstår att det kommer göra ont men jag längtar så till operationen. Som skall ske i juni. JUNI. Jag skall alltså gå runt och ha såhär ont helt länge till, mycket medveten om att operationstiden kan komma att flyttas fram. Jag har ringt och brutit ihop flera gånger, pratat med olika personal på sjukhuset. Och nu åkte jag alltså till akuten igår, hann inte skriva klart inlägget bara.
Jag är en positiv person som oftast är glad men det här dränerar mig. Det är svårt att tänka positiva tankar runt det här men fan vad jag har gjort det och stått ut under hela den här tiden. Det har gjort och gör så ont! Så galet hur ett litet fall kan göra så mycket skada. Jag vill inte vänta tills sommaren med att opereras och att även den här sommaren skall kretsa runt min armbåge. Jag vill ha en skön sommar, vara med familjen och ha roligt. Inte gå runt i smärtvacum och vara nerdrogad. Nu har jag även fått börja med långtidsverkande morfin som jag tar morgon och kväll, och då skall det sägas att även det korttidsverkande morfinet har det varit restriktivt med eftersom jag har ett tidigare missbruk med mig långt där bak i bagaget. Men nu är det alltså så illa att jag ändå får äta ett drogklassat och beroendeframkallande läkemedel två gånger varje dag. Känns ju kul. Känns inte alls som en fara. Nej, jag är på en helt annan plats i livet nu och har ju familj och skulle aldrig fastna i ett missbruk igen, men det är läskigt ändå.
Ja med detta sagt, ramla inte på armbågen och om du planerar att göra det skaffa för guds skull en olycksfallsförsäkring innan dess, hade jag haft det hade jag iallafall fått lite extra pengar och inte bara ont. Och fatta hur sjukt positiv och smärttålig jag är som ändå lever livet någorlunda som vanligt, även om jag inte orkar med så mycket utöver det.
Alltså detta har nog ändå varit en situation där det inte lönar sig med positivt tänkande, hade jag krävt den där röntgen lite tidigare kanske operationen redan hade varit gjord nu. Känns konstigt att det skall vara MITT ansvar bara. Så, nu har jag tömt ur lite av det här och återkommer i frågan när det handlar om operation, om inget spektakulärt händer innan dess, vilket jag hoppas att det inte gör.
