Anna-Karin Nauckhoff

Ojojoj här blev det visst inte så regelbunden bloggning som jag tänkt hehe. Har ett stort men väldigt roligt (dessutom än så länge hemligt) projekt jag håller på med som tar all tid som inte är familjetid.

Fredag är det också, borde skriva något pepprigt givetvis men vevar runt i ångest som är svår att bortse från, så här kommer den istället!

Om lite mer än en månad börjar Bobbo i förskolan. Oh my god. Bara den meningen. Jag oroar mig för så mycket med det… Dels har jag en extremt stor pedofilrädsla och är så orolig över att inte kunna skydda honom. Att han inte pratar ännu (förutom enstaka ord) samt använder blöja är inte alls vad jag tänkte för när han skulle börja förskolan. Det har alltid känts som att det är en evighet dit men nu ÄR det ju snart. Sedan är jag rädd för att någon skall komma dit, döda alla i personalen och ta alla barn. Eller bara Bobbo.

Sedan har jag dessutom såklart mindre och mer troliga farhågor som det här med middagssovningen. När han sover middag hemma sjunger jag ett par sånger för honom, han dricker en flaska välling och somnar sedan på mig. När han vaknar ligger jag kvar. Nu skall han snart bara somna utan något sådant och sedan vakna när jag inte är där. Tänk om han kommer vara jätteledsen och tro att jag har övergivit honom?! Usch jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det!

Och så skall han vara bland massa barn och några vuxna han aldrig träffat innan, han har umgåtts med högst ett jämnårigt barn i taget innan. På grund utav Corona har vi liksom inte kunnat hitta på massa saker som man vanligtvis kan. Mm, är väl inte bara vi som är drabbade av den saken..

Han har knappt blivit passad av andra och nu skall han vara flera timmar varje dag på en helt ny plats med helt nya personer. Alltså mitt hjärta går sönder!

Kanske, förhoppningsvis, förmodligen kommer han tycka att det är jätteroligt. Han är social och kommer säkert få jättemycket ut av det här. Kanske, förhoppningsvis, förmodligen är det jag som kommer må sämst. Jag är gravt beroende av honom alltså. Har varit med honom i princip dygnet runt i sjutton månader, om man inte räknar med tiden han låg i min mage. Han är liksom min lilla sol, måne och mina stjärnor. Att inte få vara med honom, inte ha kontroll över vad han gör och vad som händer honom. Att missa tid med honom, gaaaah!! Men såklart viktigt för hans utveckling att inte bara vara med mig.. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer älska att vara på förskolan.

Har någon något tips över hur man hanterar sådant här så tar jag tacksamt emot det. Har innan tänkt att jag nog måste börja i terapi innan han börjar i förskolan, på grund utav just det allltså. Är väl dags att ta tag i det, är lite väl många jobbiga känslor.

Dessutom förresten, så blir det här hans första stora möte med heteronormen, här kommer de allra flesta barnen (kanske alla) ha en mamma och en pappa. Pedagogerna kanske är helt mammiga och pappiga och säger ”mamma och pappa” hela tiden när de pratar om föräldrar. Läser böcker, visar lekar som utgår och handlar om mamma och pappa. Kanske kommer han känna sig jättekonstig när han börjar förstå det hela. Jag hoppas hoppas hoppas att så inte är fallet, att pedagogerna är jättebra på all form av inkluderande och dessutom är bra genusmässigt och inte försöker placera honom i en pojkform.

Vill bara vara lite chill i det här och se det som ett naturligt steg i utvecklingen, utan att vara så rädd och nervös. Kanske är det också för att det blir så tydligt att han inte är en liten bebis längre som det blir extra jobbigt. Oh, min lilla bebis. Vill bara vara med honom hela tiden.