Anna-Karin Nauckhoff

Ja för att vara helt ärlig är ju inte det där vecka för vecka, jag var inte gravid i 18 veckor bara men mm, ändå:) UTVECKLINGEN iallafall. Anledningen till att jag tänker på det här extra mycket just nu är att för fyra år sedan och en timme sedan så började värkarna och utvecklingen av magen började gå åt ett annat håll och livet blev så himla mycket bättre med världens sötaste bebis i mitt liv, Oh! Snart fyller han 4 år, det är så galet!

Jag älskade att vara gravid. Älskade att ha en bebis i magen och veta att jag gick runt och var på ett litet liv som jag dessutom kände av därinne. Kände mig nästan helig och visste redan då att jag skulle sakna att vara gravid och ha den där magen. Han var så himla efterlängtad, kanske var det det som gjorde mecket med att ha en sådär stor mage och faktumet att jag var väldigt förkyld och tappade smaken och sådant under graviditeten så väldigt lite jobbigt. När värkarna startade fick jag nästan separationsångest av vetskapen av att snart skulle magen vara borta, samtidigt som jag såg väldigt mycket fram emot vem som skulle komma ut också givetvis.

Jag minns när vi tog de första magbilderna, hur himla liten magen var men kändes som så stor, så viktigt det kändes att veta att det fanns liv däri.

Hade jag inte påbörjat det här med att vilja få barn så sent i livet hade det nog blivit flera till, mycket på grund utav att jag älskade att vara gravid och att föda. Det är liksom det bästa jag har varit med om. Ja, också att HA barn såklart men det var något alldeles speciellt magiskt med att vara gravid, jag mådde så bra (även när jag var sjuk). Jag var glad typ hela tiden:) Även under typ hela förlossningen faktiskt. Skrattade till och med under krystvärkarna haha.

Nu skall jag sova, imorgon är det fyra år sedan jag spenderade hela dagen på förlossningen och sedan födde fram min alldeles fantastiska bebis 01.35, eller om det var 00.35 haha nu blev jag osäker, men precis över målsnöret tills det blev den 21 juli iallafall.