Nu är det barnboksveckan och jag ääääälskar barnböcker. Eller ja, jag älskar BRA barnböcker, dåliga barnböcker hatar jag eftersom de till och med kan göra skada och orsaka onödiga funderingar (bra funderingar är såklart bra), oro, en känsla av utanförskap och allmänt destruktiva saker. Detta inlägg fokuserar på böcker med någon form av HBTQ-tema och jag fick dem hemskickade av förlaget Hoi! Imorgon kommer jag starta en tävling på lesbiskgravidpodd’s Instagram där du kan vinna två av böckerna, så check it out! Det finns en hel del böcker med inkluderande teman men oftast är det extremt tröttsamt med allt mammapappa, pappamamma i barnböcker, tv-serier för barn, filmer.. ja allt som riktar sig till barn. Har man väl tagit på sig hbtq-glasögonen så ser man och kan inte o-se, lite som vilka glasögon som helst, särskilt känsligt blir det ju när det liksom drabbar ens barn. Med det inte sagt att mina barn bara har hbtq-böcker, inte får se filmer där det förekommer en pappa etc etc etc? DET är liksom lite svårt att fixa och skulle ge en världsfrånvänd bild av verkligheten men hallå verkligheten, lite bättre utbud på olika familjer inom kultur som riktar sig till barn kan vi väl få?
En sak som förekommer i flera böcker för hbtq-publik som är skriva av icke-hbtq-personer är att de tar fasta på utanförskap, att man MÅSTE JU vara ledsen för att ens familj inte ser ut som andras tex, så är det i en av böckerna jag kommer skriva om här nedan. Jag klarar inte av sådant. Skall jag läsa sådant för min 3-åriga son som tycker att hans familj är hur bra som helst precis som den är? Skall jag liksom trycka in i honom att mm, du borde kanske ta dig en tanke på om det här med om du inte är lite ledsen för att du inte har någon pappa. Blir han ledsen för det någon gång så tar vi det då, inget jag behöver pusha på genom att läsa om det för honom. Känns tillräckligt jobbigt med att det är mammapappa i alla böcker. När böcker som liksom vänder sig till oss tar upp det där ledsna blir det bara kontraproduktivt känner jag, vill inte heller att de skall läsas för barn som har en mamma och en pappa för vill inte att de skall tro att man måste vara ledsen för att man inte har en mamma och en pappa eller att det är synd om en. Jag har varit med om flera gånger när jag har hbtq-lektioner i skolan att eleverna blivit överraskade när de får reda på att jag är så glad att jag är lesbisk, de har liksom tagit för givet att det är något jag är ledsen för och att det är synd om mig, trots att jag pratar helt vanligt om min familj och hbtq-relaterade saker.
Jamen med det sagt så över till böckerna som jag valt att ta en lite närmre titt på!
Dinosaurien Ty startar sin dag
Marcus Tallberg och Jill C Faulkner, illustratör Klaudia Drabikowska)
Dinosaurien Ty handlar om ett autistiskt dinosauriebarn, men oh hör ni hur fantastiskt?! En morgon går massa saker fel för Ty och hela dagen blir förstörd. Boken tar upp olika saker man kan göra för att underlätta och göra en bra start på morgonen så hela dagen blir bra. Den innehåller alldeles lagom mycket text för vad som funkar bra här hemma, varken för lite eller för mycket. Ty har två mammor men det nämns bara i förbifarten och ingenting som det gås in mer på (älskar när det är så). De två mammorna klurar och kommer på bra lösningar för att deras barn skall få en bättre morgon. Ty har en bästa kompis som sitter i rullstol vilket inte heller nämns något om utan bara syns på bilderna (älskar det också). I slutet av boken finns tips på vad man kan göra för att få det bra tillsammans, funkar lika bra vare sig man har ett autistiskt barn eller ej. Det finns även en energiskala man kan sätta upp på tex kylskåpet och peka på var man befinner sig på den idag, energiskalan förekommer på vissa av de väldigt fina illustrationerna också. Gillar verkligen den här boken och rekommenderar den varmt!
Kråkan Max – Man får minsann vara som man är
(Linnea Bengtsson, illustratör Klaudia Drabikowska)
Kråkan Max handlar om en kråka som känner sig som en tax. Som kanske redan hördes där så är boken skriven på rim, älskar rim! Boken handlar då alltså om att man skall få vara den man är, vilket gör att applicera på både sexualitet och trans. Max har en mamma, någon annan förälder nämns inte, mamman är lite orolig för Max som ju är en kråka och inte alls en hund som skall skälla, slicka på ben och hänga med hundar. Max går i en skola för kråkor men vill mycket hellre gå i en för hundar vilket han till slut också får göra. Då ser mamman hur bra han mår av det och avslutar boken gör orden:
”Mamma säger hur stolt hon är
Och hur det sonen faktiskt klär
Att trippa framme världen som en tjusig tax
Han kommer alltid vara hennes kära Max”.
Oh så fint!
Sofia i regnbågslandet
(Nina Koitela, illustratör Klaudia Drabikowska)
Sofia i regnbågslandet är en bok med rätt mycket text som handlar om en flicka som heter Sofia och hennes äventyr i regnbågslandet.
Sofia är ett 7-årigt barn som blir retad i skolan eftersom hennes familj ser annorlunda ut, hon har två mammor (eller en mamma och hennes sambo, något oklart). En dag börjar det en ny person i klassen, personen heter Lucky och är en hen. Lucky blir Sofias nya kompis och släpper in henne i regnbågslandet där äventyret tar vid! Tillsammans behöver de ställa saker tillrätta och i slutänden känner Sofia att hennes familj är lika bra som någon annan. Boken innehåller väldigt fina illustrationer och spännande äventyr där det visar sig att samarbete och att vara snäll är grunden till allt.
Jag blir alltid glad när det kommer barnböcker som utmanar heteronormen men jag stöter på lite problematik här. Jag vet inte om författaren själv har en regnbågsfamilj eller skriver ifrån ett utanifrånperspektiv, men det här med att barnet skall vara ledset och/eller retat pga hur dess familj ser ut känns liksom inte.. kul. Jag har läst några sådana böcker men aldrig träffat på det i verkligheten, känner heller ingen som har det. Har en känsla av att det mer är något personer tror sker. Sedan är det det här med att de två vuxna i familjen benämns mamma och Anna eller ”mammas sambo Anna”, det verkar dock inte vara en nytillkommen sambo eftersom det i texten står hur Sofias mamma berättat ”Jag och Anna ville så gärna ha ett barn och jag träffade en snäll farbror som gav mig ett frö som fick växa i babyboet i min mage”. Så de skaffade henne alltså tillsammans, men bara den ena benämns som mamma eller något i närheten av mamma. Visst kan en person välja att inte kalla sig för mamma men inte någon annanstans i texten heller benämns hon som något form av förälder utan bara någon relaterad till just mamman.
Boken bjuder på utmanande av könsroller och en del spänning men de sakerna som förvirrar mig tar nog tyvärr över för mig.
Vad tycker du är viktigt när det kommer till barnböcker? Är du lika nitisk som jag med att vissa saker måste vara korrekta eller tycker du att det är bra att man läser bara?
