Haaaaaaaallo hej!
Här låg jag i fredags och var nyopererad. Nu är den alltså opererad igen, armbågen. Förhoppningsvis för sista gången och att det blir BRA nu. Skruvarna och plattan är borttagna, det har slipats på leden som hade både ärrvävnad och skador av den penetrerande skruven, det har snittats i hinnor och töjts. Det har helt enkelt rotats en hel del och tro mig, det känns. Så jag bedövar mig så gott det går för att armen inte tryggt skall dra ihop sig igen för att försöka undkomma smärtan. Istället pushar jag för att sträcka ut den ännu mer, så trött på att ha en böjd arm som inte går att sträcka ut.. framförallt trött på smärtan såklart men snart slipper jag förhoppningsvis både den och att inte kunna sträcka ut armen:)
Jag började skriva massa inlägg tidigare, om att jag hade fått operationstid och sådant, men av samma anledning som att jag inte pratat om det så mycket så blev inläggen aldrig avslutade. Jag har nämligen haft sådan sjuk ångest inför operationen. Efter att ha gått runt med en penetrerande skruv, ont av det och allmänt konstant ont i snart ett år borde såklart ett operationsbesked vara något fantastiskt men för mig blev det ångest direkt. Sååå himla rädd för att bli sövd. Jag tänkte att min kropp var i dåligt skick efter all smärta och all smärtlindring, att det höga blodtrycket jag utvecklat (antagligen till följd av smärtan och smärtstillande) var en stor riskfaktor, försökte peppa upp mig själv, Carro peppade mig hela tiden, men jag var så himla rädd för att dö. Jag är inte egentligen rädd för att dö-dö liksom, men det är det där med att lämna livet. Jag vill verkligen inte det. Så många år av livet jag spenderat med viljan ATT dö, för längesedan alltså. Men nu älskar jag livet så himla mycket, jag har så mycket att leva för. Jag vill se mina barn växa upp, vara med min fru och ja, bara leva liksom. Alltså oj vad mycket ångest jag har haft det senaste, trott att mitt hjärta hållit på att sprängas, känt hur det har slagit sig ut ur bröstet, slagit oregelbundet och bara varit allmänt trasigt, varit nära panikångestattacker flera gånger. Försökt sänka blodtrycket genom att inte dricka någon alkohol och äta mycket potatis, meditera och ta det allmänt lugnt. Rena levern som jag trott varit överfylld med mediciner genom att dricka rödbetsjuice varje dag. Ja det har varit mycket oro helt enkelt. Det är så skönt att det är klart nu. Det gör så himla ont men smärta skrämmer mig faktiskt inte, det är bara en känsla och det går över. Jag blir trött, såklart. Men det är ju inte så farligt att vara om man ser på det stora hela.
Ser fram emot att kunna fortsätta med livet utan massa sviter av det där lilla fallet för ett år sedan. Kräver dessutom att det kollas upp mer efter denna operation, vilket jag också sagt till läkaren redan. Hade det kollats upp mer efter förra operationen hade jag inte behövt gå så länge och haft så ont. Men men, nya tag! Nu blir det bra:)
