…Hur gör man då? Frågar åt en vän.
Näej.. det är ju den söndergråtna jag som får hänga på toaletten och gråta av mig efter varje dag.. Både idag och igår har han varit jätteledsen när jag skall gå och det är så fruktansvärt! Jag går ju sönder. Vill bara gå in och hämta honom, ringa jobbet och säga att jag inte kommer tillbaka för jag vill vara fortsatt hemma med mitt barn istället.
Kan inte förmå mig att gå hem de (ännu; få) timmar han är där heller. Känns för sjukt att vara hemma utan honom. Känns för sjukt att gå runt utan honom också, och se andra föräldrar som minsann får vara med sina barn. Men går runt ändå, igår i snöstorm dessutom. Tänkte äta en falafel men blev för ledsen av tanken att äta en utan att dela med honom så åt inget alls istället. Idag gick jag och drack en chailatte och läste vidare i ny bok om det här med att leva i nuet. Dock oklart om hjärnan tog in några visdomar.
Alltså jag känner mig helt halv utan honom, känns som att någon kapat halva mig. Blir yr, illamående och får hjärtklappning. Hur vänjer man sig?? Ledsen förresten om någon såg titeln och tänkte -aha! Här kanske jag kan få något tips på hur man skall gå tillväga. Så kom det här ångestfyllda istället. Pedagogerna är iallafall väldigt fina och skickar smygtagna bilder på honom när han är glad igen och säger att allt är bra nu.
Men det är så himla svårt. Och det är så många nya moment för honom som han skall lära sig och det är såklart jättebra att han gör det. Men ändå.
Hur gör folk? Hur klarar man en sådan här separation?
Och obs!! Tro mig jag för mitt allra bästa för att inte överföra min ångest på honom. Är alltid glad och ”som vanligt” med honom där när jag skall gå och så.
